En familj har emigrerat från England till Amerika, New England. Runt 1630 kommer fadern William (Ralph Ineson) i konflikt med det puritanska samhället på grund av skillnader i religiösa frågor. Familjen utvisas till ödemarken och bygger där ett hus, en lada och försöker odla jorden. Hustrun Katherine (Kate Dickie), tonårsdottern Thomasin (Anya Taylor-Joy), sonen Caleb (Harvey Scrimshaw) och de båda tvillingarna Mercy (Ellie Grainger) och Jonas (Lucas Dawson) är hårt styrda av faderns religiösa fanatism.
En dag försvinner babyn Samuel plötslig och Katherine blir galen. Hon ber till Gud dag och natt och anklagar samtidigt sin dotter Thomasin som ansvarig för händelsen. Egentligen har en häxa i skogen tagit barnet och slaktat det för sin trollkonst. Familjen drabbas av missväxt och jaktförsöken ger inget. Stämningen tätnar och ett ondskefullt mörker sänker sig över familjen, som verkar gå mot sin undergång.
Filmen lär bygga på en ”New England folksaga” med klassiska inslag av vidskepelse, häxkonster och puritansk Calvenism. Familjen trasas sönder av förtvivlan, misstro och anklagelser mot varandra för olyckorna som drabbar dem. Robert Eggers har försökt skildra berättelsen med allegoriska inslag som svarta geten och den trolska atmosfären av skräck för övernaturliga krafter och försöken att fördriva dem med kristen ortodox extremism. Ständiga böner och syndabekännelser staplas på varandra. Dysterheten, fruktan och hot om förbannelser och undergång tar ändå över.
Även om Eggers på sätt och vis lyckas med sin vision att skapa känsla av folksaga, så blir resultatet ändå segt, allvarligt och trist. Det är för dystert, även om handlingen dramatiskt byggs upp mot en klimax. Man hoppas att sagan ska vända och att hoppet ska spira. I en dröm som Katherine har verkar det så. Babyn, den döde sonen Caleb och silverbägararen som försvann återkommer, men det är falsk förtrollning.
Aktörerna kämpar på med sina roller. Castingen är utmärkt med William som patriarken med karisma, djup röst och tunga blickar. Katharines sjuka trosnit känns äkta. Barnskådespelare är bäst när det får vara sig själva. Sticker man ett manus i handen på dem och regi ges med hela handen, så blir det oäkta, även om de gör så gott de kan.
Scenografin är rätt med stugan och den mörka, mystiska skogen, som hämtade ur en saga av John Bauer. Det tomma, öde landskapet, där inga träd grönskar eller blommor växer förstärker känslan av fördömelse och död. Häxan är gammal och skrynklig det lilla hon skymtar fram eller också förklädd till en förförisk Snövitliknande varelse. Det finns ingen sagolik charm i filmen. Såtillvida skildrar han den onda folksagan. Men det blir ändå långtråkigt och man väntar förgäves på lite uppmuntran.
Det blir två filmögon av fem.
2016-09-27
