Recension: Blair Witch

Skrik och gap i mörka skogen med ostyrig handkamera och inge´mer
Regi: Adam Wingard
Manus: Simon Barrett
I rollerna: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid, Brandon Scott m.fl.
Genre: Skräck, thriller
Speltid: 89 min.
Ålder: 15 år
Svensk biopremiär: 23 september 2016
Distributör: Nordisk Film

En grupp college-ungdomar reser till Black Hills-skogen i Maryland för att ta reda på sanningen kring försvinnandet av James syster Heather för över 20 år sedan. Ryktet säger, att hennes öde blev till myten om ”The Blair Witch”, kvinnan som gick igen och tömde barn på blod och som straff blev upphängd med kedjor i skogen för att frysa ihjäl. Men hon gör come back som monster och barnen och deras familjer försvinner och sedan flera andra. Byn överges och på stället byggde man en ny ort.

Ungdomarna är nyfikna och drar till skogs med tält, ryggsäckar, öronkamera, drönare och handkamera. Äventyret ska dokumenteras och man har gjort upp om visningsrätten av filmmaterialet. Snart börjar det hända saker i skogen. De vaknar upp med rituella träkors av pinnar och rep hängande i träden runt tältplatsen och stenhögar staplade här och där. Så försvinner någon och ett hopplöst letande tar vid.

År 1999 kom ”The Blair Witch Project” och år 2000 ”Book of Shadows: Blair Witch 2”, båda på samma tema, ungdomar i vildmarken möter spökerier och ond bråd död. Trots, minst sagt, blandat mottagande blev det nu dags för ”Blair Witch” som tidigare sänts som TV-serier.

Filmen är upptagen med skakiga handkameror och utan redigering och man kastas hit och dit när bilderna ostyrigt sveper runt över grönskan och stigarna. Det blir ingen dokumentär upplevelse, bara irriterande med ofokuserade bilder.

En viktig effekt för filmmakarna av skräck är ljudet. Här dånar, smäller och brusar det och knakar i träden. Ljudet är öronbedövande för att öka skräckkänslan, men blir bara utfyllnad, tomt skrammel utan egentlig mening. De unga aktörerna jobbar på med ständiga skrik och gap, snyftande och gråtande, men detta blir bara ljudeffekter för att försöka övertyga oss om en rysare.

Det finns ingen historia att berätta, bara en radda oljud och ryckiga bilder. Allt är förutsägbart. Det enda man inte vet är i vilken ordning ungdomarna ska försvinna. Manus är en serie stönanden, ropande på varandra, ”fuck”, ”shit”, ”What was that?” ”It´s all be fine”, men man vet bombsäkert att så blir inte fallet.

Jag tyckte nästan synd om ungdomarna som satt förväntansfulla i biografen, bänkade med popcorn och coke en fredagskväll för mys/rys med en omtumlande skräckfilm. Men det blir bara innehållslöst oväsen, oändliga skrik och fladdriga bilder.

Jag satt bara och väntade att eländet skulle ta slut, men kunde inte avvika. Filmen skulle ju recenseras.

Det blir ett tomt filmöga av fem.
2016-09-23