Regi: Terrence Malick
Speltid: 138 min.
Premiär: 27 maj 2011
Genre: Drama
Visningsålder: 11 år
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Skickliga aktörer i pretentiöst sorgedrama.
Unge Jack (Hunter McCracken) växer upp i en medelklassfamilj med sina två yngre bröder och sin dominante far Mr. O’Brien (Brad Pitt) och sin ömsinta mor Mrs. O’Brien (Jessica Chastain). När en av bröderna dör, drabbas familjen av en djup sorg, som följer dem resten av deras liv och väcker frågor om ont och gott, Guds rättvisa och livets mening. Långa sviter av storslagna, vackra bilder från universum ned till människans celler, naturscenerier och forntida djur, ackompanjeras av högstämd musik av klassiska och nutida kompositörer.
En stor del av filmen beskriver det spända familjelivet med den olycklige fadern Mr O´Briens hopplösa strävan att vinna rikedom och respekt. Hans frustrationer bygger upp en livsfilosofi om att inte vara god, utan modig och att våga ta för sig av livet. Hans livssyn präglar uppfostran av sönerna, som försöker värja sig för faderns aggressivitet och oförmåga till medkänsla. Moderns kärleksfullhet blir sönernas mentala räddning, men unge Jack anklagar henne också för att låta sig kuvas. I filmens början och slut möter vi den vuxne Jack (Sean Penn) som fortfarande sörjer sin döde bror och söker efter honom. I slutet av filmen förenas familjen i en metafysisk tillvaro bortom tid och rum.
Filmen vann guldpalmen i Cannes 2011. Amerikanska filmer har haft svårt att hävda sig på världens kanske mest prestigefyllda filmfestival. Men Terrence Malicks otraditionella sätt att berätta sitt existentiella filmdrama vann tydligen filmjuryns gillande. Brad Pitt är lysande som den klasshatande, misslyckade fabriksanställde, som längtar efter revansch och låter sin vrede över livets orättvisa gå ut över familjen. Mr O´Brien är musikaliskt begåvad, men förmådde aldrig utveckla sin talang, vilket också gjorde honom besviken. Hunter McCracken, som unge Jack, är en begåvad barnskådespelare. Hans trotsiga, sorgsna blickar och kroppsspråk gestaltar yttrycksfullt det dystra dramat.
Familjehistorien är egentligen inte speciell och filmen skulle gått spårlöst förbi om den inte fått sin pompösa inramning med storartade filmstjärnor, ypperlig regi, vackert filmfoto och mästerlig musik. Som helhet är The Tree of Live en stark filmupplevelse, men den kräver en publik, som tar sig tid att låta sig bäras av den tunga berättelsens svindlande skönhet och tragedi. Man blir känslomässigt förförd av musikens allvar och kraft och bildernas gränslösa storslagenhet och gör en ibland okritisk för en egentligen redan berättad historia om en olycklig arbetarfamilj i mellanvästern på 1950-talet.
Men filmen är värd tre starka ögonpar för briljanta skådespelare, skicklig regi, vackert filmfoto och ett förträffligt hantverk.
Jan-Eje Ferling
