Regi: Paul W.S. Anderson
Speltid: 110 min.
Filmkategori: Drama, action
Land: Storbritannien
Premiär: 30 september 2011
Från ålder: Från 11 år
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Klassiskt äventyr i spektakulär populärversion.
Den klassiska romanen från 1844, Les trois mousqetaires av Alexandre Dumas d.ä., har filmats sex gånger, bl.a. av Disney. Den senaste filmen har också valt att göra en mycket fri tolkning av det litterära mästerverket för att passa nutidens publika krav på action, fantasi och tekniska excesser. Resultatet är underhållande. Det är elegant, ytterst välgjort, svindlande vackert med ett hetsigt tempo och dundrande soundtrack, dock utan att beröra och engagera. Allt är förutsägbart. Hantverket är imponerande, men greppen känns igen från moderna kassasuccéer med fantastisk grafik, osannolika miljöer och gränslösa överdrifter.
Regissören Paul W.S. Anderson spar inte på någonting. Hans aktörer är outtröttliga hjältar med övernaturliga talanger i strid och konversationer. Kostymerna är fantastiskt vackra och filmfotot av Glen MacPherson är vackert och hisnande skönt. Filmmakarna förfogar över teknisk apparatur, som gör det omöjliga möjligt. 3D-tekniken har dock, i stort sett, fastnat i 50-talets tvåfärgade pappersglasögon. Skillnaden är att vi ser i färg, men glasögonen är fortfarande obekväma och filmbilden försämras i storklek och kvalité. Dessutom tillför modern 3D inget till dramat. En fäktvärja två cm från sin nästipp eller en kanonkula ut i biosalongen förskräcker inte alls.
Castingen verkar gjord efter stereotyper, men skådespelarna gör bra ifrån sig. Musketörerna är tre, men blir fyra med unge bondpojken D´Artagnan (Logan Lerman) som tar över storyn och bryter alla hinder. Det är roligt att se danske Mads Mikkelsen som Rochefort. Han är karismatisk och charmig, men saknar epokens elegans och förfining. Fäktscenerna klarar han hyggligt, men poserar ibland överdrivet manligt. Freddie Fox gör Ludvig XIII till en osäker tonårsgrabb i röd peruk. Ohistorisk kanske, men kul som typ.
Den centrala, kvinnliga och demoniska karaktären i romanen, Milady eller M´lady De Winter görs av Milla Jovovich, som är modellvacker, men gjorts om till actionhjältinna. Där kapar filmen sista länken till Dumas suggestiva och spännande roman. När sedan de otidsenliga luftskeppen flyger över Paris och London har man gett upp alla förväntningar på tidstrogen skildring av 1600-talets krigsföring. Christoph Waltz spelar den falske, maktlystne Cardinal Richelieu med stor övertygelse. Han är den enda rollkaraktären, som håller ihop och har ett band till den litterära förebilden. Orlando Bloom gör Duke of Buckingham till en stilig stridis, men inte mycket mera.
Man kan uppröras över filmens respektlöshet mot Dumas´ roman och den historiska skildringen. Filmmakarna borde egentligen inte brukat boktiteln, eftersom man använt romanen så ohämmat. Men kan Disney så kan Paul W.S. Anderson. Och publiken bjuds på ett sensationellt filmäventyr. Pengar och berömmelse öppnar alla dörrar, även i filmvärlden. Men visst, utan talang och fantasi blir det ingen bioupplevelse av något slag.
Slutbilderna antyder en fortsättning, vilket också skedde med Dumas´ roman. Det kom flera böcker, som byggde vidare på händelserna i De tre Musketörerna som Myladys Son eller 20 år efteråt 1845 och Vicomte de Bragelonne 1847.
Det blir tre filmögon för en grafiskt och scenografiskt skicklig äventyrsfilm med bra skådespelare och vådligt snygga kostymer.
Jan-Eje Ferling
