Regi och manus: Pedro Almodóvar
Speltid: 117 min.
Filmkategori: Thriller
Land: Spanien
Premiär: 2 december 2011
Från ålder: 15 år
Filmdistributör: Nonstop Entertainment

Polerat melodrama om påtvingat könsbyte.
Pedro Almodóvar, världsberömd spansk filmmakare, känd för sina kvinnoporträtt och filmer om komplicerade familjerelationer, har här gett sin in i genren skräck eller thriller. Resultatet är en vacker, stiliserad film med tjusiga människor i eleganta miljöer och som plågas av livets orättvisor eller som plågar varandra. Alla i filmen är olyckliga eller blir det. Nåja, vem vill se en film där alla bara mår bra? Men speciellt gastkramande blir det aldrig, knappast spännande heller.

Filmen handlar om hämnd och kanske också sexuella frustrationer. Men storyn kompliceras av onödiga sidohändelser, som bara förvirrar berättelsen. Läkaren Robert Ledgards (Antonio Banderas) fru blir svårt bränd i en bilolycka. Maken lyckas göra hudtransplantationer från svinhud, men frun tar livet av sig när hon ser resultatet. Läkarens dotter blir våldtagen i parken under en släktfest och tror att pappan har begått dådet och tar livet av sig. Pappa doktor beslutar sig för att hämnas och kidnappar den unge våldsmannen och gör om honom till en vacker kvinna, Vera Cruz (Elena Anaya) som han sedan blir attraherad av. Läkarens bror våldtar vid ett tillfälle kvinnan, men skjuts ihjäl av läkaren. Under ett flyktförsök skär kvinnan halsen av sig, men räddas av läkaren. Sedan skjuter kvinnan ihjäl läkaren och hans mamma. Men filmen blir ändå inte fasaväckande.

Man kan spekulera i om läkaren är latent bisexuell eller sadist, men filmen öppnar inte för några intressanta analyser av karaktärerna. Rollfigurerna är för stereotypa och alltför stiliga och blir därför aldrig intressanta. Almadóvars drama har inslag av operatragedi både i scenografi och i personregi. Tanken går närmast till Verdis Il Trovatore (Trubaduren) med brodersrivalitet, en karismatisk moder som stirrar in i elden och berättar historier och den vackra hjältinnan som kastas mellan bröderna och sedan begår självmord. Om Almadóvar inspirerats av operakonsten, kan man förstå varför skådespelarna är så teatrala i sina repliker och betoningar.

Tanken går också till den franska filmen Les yeux sans visage (Eyes without a face) från 1960 som handlar om en läkarens försök att transplantera unga kvinnors ansikten över till sin egen svårt trafikskadade dotter. Så Almodóvors filmidé känns inte ny. Ändå är The Skin I Live in både sevärd och ganska njutbar. Den är fotografiskt välgjord och musiken är bra. Skådespelarna agerar så gott de kan, men fastnar ofta i poser, därför att regin är stelbent. Och filmens svaghet eller kanske styrka är att dess genre är vare sig det ena eller andra, varken horror eller kriminaldrama, varken thriller eller action.

Det blir två starka filmögon för en vacker film, fint filmfoto, stiliga aktörer, men ett alltför skruvat melodrama.

111125
Jan-Eje Ferling