Recension: The Killing of a Sacred Deer

Skickligt skapad och framförd psykologisk thriller
eye5
Regi: Yorgos Lanthimos
Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou
I rollerna: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Alicia Silverstone, Raffey Cassidy, Sunny Suljic
Genre: Drama, mystik
Speltid: 121 min.
Ålder: från 15 år
Svensk biopremiär: 10 november 2017
Distributör: Scanbox Entertainment

Samma filmskapare som gjort The Lobster från 2015 och Dogtooth från 2009 har nu skapat en ny succé i filmen The Killing of a Sacred Deer.
Filmen sägs ha sin ursprungsidé från hämndmotivet i Euripides Ifigenia in Aulis, där Agamemnon lät hämta sin dotter Ifigenia för att offra henne till Artemis och blidka den vredgade gudinnan. Har du sett någon av den grekiska regissörens tidigare filmer kommer du direkt känna igen dig.
Vad kan väl mer skapa den rätta stämningen än startscenen med ett bultande hjärta, filmat rakt in i en människas bröstkorg direkt från en hjärtoperation? Redan där sätts nivån för filmen.

Filmen handlar om den framgångsrike hjärtkirurgen Steven Murphy (Colin Farrell) och hans fru Anna Murphy (Nicole Kidman) samt deras 2 barn. Familjen har det gott ställt med fina karriärer, ett stort vackert hus och ger intrycket av att vara en välfungerande och vacker familj. Deras barn är väluppfostrade och sköter sig helt korrekt och allting är väldigt kontrollerat och tillrättalagt. Kanske lite för mycket.

Steven går ofta iväg ensam i hemlighet och träffar en tonårspojke, Martin (Barry Keoghan). De tar promenader, fikar, ger varandra presenter och man funderar på vad de har för relation. Martin finns hela tiden med i periferin i Stevens liv och dyker även upp på sjukhuset och i Stevens hem. Han börjar även umgås regelbundet med Stevens dotter och bjuder även hem honom på middag till sin ensamstående mamma för att försöka få dem att inleda ett förhållande. Stevens och Martins relation upplevs som väldigt märklig och blir under filmens gång mer och mer intensiv och kuslig.

Filmen går under kategorin ”Drama”, även om regissören i intervjuer har sagt att den också kan betraktas som en komedi. Jag upplever den mer som den optimala psykologiska thrillern. Trots det har den många absurda inslag som kanske skulle kallas just komiska eller till och med morbida. Den korta, monotona och tillrättalagda dialogen upplevs just så, men växlar från rolig till mer skrämmande och surrealistisk.

Filmen skapar framför allt ett mardrömsliknande scenario som växer sig starkare och starkare. Redan i första scenerna upplevs en dov, kuslig känsla som ger ett obehag i kroppen. Regissören får till det så snyggt, enkelt och direkt bara av kamerans vidvinkel genom de långa sjukhuskorridorerna.
Oavsett fack eller genre är detta är en komplex och exceptionell film! Även om den de facto inte alls är realistisk, skapar den onekligen obehagliga tankar och känslor hos oss tittare. Man kan inte låta bli att bli involverad i tankegångarna hos huvudpersonen och just den känslan skrämmer. Hur skulle man själv agera i denna situation? Vilka märkliga, morbida beslut människan kan tvingas ta vid stark, psykisk press.

Nicole Kidman är lysande som den svala, kontrollerande mamman. Även så Colin Farrell som med övertygelse spelar den frustrerande pappan som tvingas ta ett skrämmande beslut gällande framtiden. En absolut måste-se-film som berör mycket, mycket starkt.
Yorgos Lanthimos vann för sin film The Killing of a Sacred Deer pris i Cannes 2017 för Best Screenplay och nominerades till Guldpalmen.

Fem filmögon av fem.
2017-10-09