Recension: Korparna

En mörk och vacker långfilmsdebut om en fars kompromisslösa förväntning och en sons grusade livsdrömmar
Regi och manus: Jens Assur
Medverkande: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Jacob Nordström, Peter Dalle m fl.
Foto: Jonas Alarik
Klippning: Åsa Mossberg
Genre: Drama
Längd: 107 minuter
Land och år: Sverige 2017
Distribution: TriArt Film
Svensk biopremiär: 13 oktober 2017

Skrikande korpar över bondens hus betydde död. Så tolkades detta omen av antikens romare och Nordens vikingar. Det framgår av Tomas Bannerheds Augustvinnande roman ”Korparna” från 2011. Utifrån boken har regissören Jens Assur fritt och mycket avskalat baserat sin utmärkta långfilmsdebut ”Korparna” om en sons livsdrömmar och en småbondes förväntningar på sin son.

Jens Assur är en prisbelönt fotograf, bildjournalist och regissör med ett flertal uppmärksammade fotoböcker, utställningar och kortfilmer bakom sig. I hans psykologiska landsbygdsdrama ”Korparna” kompletterar filmens vackra bildspråk och dialog-knappa manus varandra. Scener med långa tagningar och få klipp berättar om hårt kroppsarbete på stelfrusna åkrar, ordlösa relationer med undertryckta känslor och ett tungt liv på ett jordbruk i Småland under 70-talet.

Arrendebonden Agne har tidigt tvingats avbryta sina studier till meteorolog för att ta hand om familjejordbruket. Den småländska jorden visade sig lika stenig och svårbearbetad som den en gång var för förfäderna. Agne, i Reine Brynolfssons känsliga tolkning, stretar maniskt på i sitt anletes svett. Som för Runebergs bonde Paavo hopar sig också motgångarna för Agne och hans familj. Arrendet kan komma att sägas upp, korna dör och olyckskorparna kraxar allt högre över ägorna och i Agnes huvud

En modernisering av jordbruket måste till för att gården ska överleva. Agnes hopp står till tonårssonen Klas (Jacob Norström). Klas, som likt fadern har läshuvud, brottas i det tysta med skuldkänslor för att han inte vill gå i faderns fotspår. Hans frihetslängtan symboliseras av ett uppslukande intresse för fåglar. En spirande romans med en Stockholmstjej förstärker drömmen om att kunna välja ett annat liv än faderns.

Modern, fint gestaltad av Maria Heiskanen, är väl medveten om vad som händer. Hon förstår sin sons dilemma, men axlar den traditionella roll som bondhustrur haft i århundraden. Det betyder att hålla ihop familjen, släta över och trösta man och barn. Även modern är beroende av sonens arbetsinsats på gården, vilket hon i ett utsatt läge klart markerar.

I fotoboken ”Livnära” (2010) följde Jens Assur det svenska lantbruket på nära håll. Där ställs bland annat frågan om småjordbruken är en förlegad idyll. Av svaret Jens Assur ger i ”Korparna” framgår att idyllen kanske aldrig fanns. Det mesta var tvång och hårt arbete. Om idyllen ändå fanns är den nu helt försvunnen, tillsammans med de familjeägda småjordbruken. Filmens Klas representerar troligen den sista generationen söner till småbönder som tvingas offra sina drömmar om ett annat liv.

Jag ger fem filmögon till ”Korparna” för en mörk och vacker skildring av en fars kompromisslösa förväntning och en sons grusade livsdrömmar.
2017-10-05