Året är 1708 och Drottning Anne sitter på den brittiska tronen. England ligger i krig med Frankrike och den blåögde monarken försöker styra landet och sina militära trupper trots ett splittrat hov och sin egen sviktande hälsa. Till sin hjälp har hon grevinnan av Marlborough, Sarah Churchill, som kontrollerar drottningen genom beslutsamma utlåtanden i hovsalen och ömma viskningar i sängkammaren. Allt går enligt Lady Marlboroughs plan tills den unga Abigail Hill dyker upp och, med lika lömska knep, slåss om drottningens gunst och en betydande plats vid hovet.
The Favourite är regisserad av den grekiska filmskaparen Yorgos Lanthimos. Han har en mycket unik stil vilket de senaste åren uppmärksammats på diverse internationella filmfestivaler och han har jämförts med både Stanley Kubrick och Lars von Trier, vilka är kända för sitt egensinnigt filmskapande. The Favourite är kategoriserad som en historisk dramakomedi men upplevs nästintill satirisk med scener som stundom tycks fullständigt absurda. Filmen ställer, likt Lanthimos tidigare produktioner, fler frågor än den besvarar och regissören tycks ofta driva med både publiken och sina karaktärer.
Det hela är på ett innovativt vis mer likt en inspelad teaterpjäs än en faktisk biofilm. Historien är uppdelad i tydligt förevisade akter och både smink, sceneri och agerande tycks medvetet överdrivet, vilket är välbehövligt på en traditionell teaterscen men knappast något som filmens minimalistiska medium kräver. Bildövergångarna frångår standardiserad klippteknik och scenerna smälter samman mer likt ett fotocollage än en långfilm. En stor del av produktionen är därtill filmad ur panoramaperspektiv vilket, regissörens stiltrogen, skapar en skev, desorienterad känsla.
Mest påfallande är dock hur Lanthimos valt att utnyttja ljudet. Vanligtvis passerar bakgrundsljud förbi utan att det tillägnas någon som helst tanke. I The Favourite är dock vartenda läte noggrant planerat och förhöjt, från prasslande örhängen och klackar mot trägolv till de konstant närvarande tonerna av stråkar som vilar i bakgrunden. Inga rörelser eller föremål som bör göra ljud ifrån sig tillåts vara tysta, i motsats till de flesta filmproduktioner där en stor del inspelat ljud ofta sänks eller helt redigeras bort. När Lanthimos får välja hörs allt. Allt fyller en funktion och ingenting är av misstag.
I rollensemblen ser vi välkända manliga skådespelare som Mark Gatiss (Tv-serierna Sherlock 2010-17 , Doctor Who 2007-2017) och Nicholas Hoult (Tv-serien Skins 2007-8, X-Men-filmerna) men männen får för en gångs skull ta baksätet och istället lämna plats åt tre överraskande intensiva kvinnliga karaktärer. I centrum för historien, och tillika kvinnornas svärmeri, står Drottning Anne, spelad av Oliva Coleman. Coleman, som jobbat med Lanthimos tidigare i den hyllade produktionen The Lobster 2015, gör ett strålande jobb som den sjuke, sinnesförvirrade drottningen. Dessvärre är karaktären skriven på ett vis som inte tillåter Coleman att vinna varken kärlek eller sympati. Drottningen upplevs snarare besvärlig och gnällig, avsiktligt mer likt ett ouppfostrat barn än en mäktig monark.
Ett annat av Lanthimos tidigare samarbeten är Rachel Weisz, som här har fått ta sig ann rollen som Lady Marlborough. Rollen, och de utmaningar den presenterar, skiljer sig dock inte nämnvärt från rollen som Abigail Hill, porträtterad av Emma Stone. De är båda två beräknande, maktlystna kvinnor vilkas agerande utåt sett tycks vara i drottningens intresse, men vars motiv egentligen är helt och hållet själviska. Trots att både Weisz och Stone är prisbelönta och extremt talangfulla skådespelerskor så bidrar ingen av dem med en särskilt överraskande prestation. Rolltolkningarna är förutsägbara och även om agerandet är övertygande är det sällan häpnadsväckande. Kanske är manteln av tidigare minnesvärda prestationer för tung att bära eller kanske lämnar manuset helt enkelt inte utrymme för mer excentriska tolkningar. Oavsett vilket så saknas det någonting som utmärker sig och berör. Starkast är emellertid Stone som, i ett rörigt hav av överdrivna och smått blasé insatser, trots allt lyckas hitta ett par tillfällen att visa upp sin imponerande skådespelartalang.
Det är uppenbart att The Favourite ägs helt och hållet av regissören Lanthimos, övriga medverkande fungerar endast som pensel och färg i den drömvärld han målat. Filmen är besynnerlig men så pass välgjord att den troligtvis ändå kommer lyckas tilltala en del av den mest traditionella filmpubliken och hos pretentiösa hobbyfilmare och jurymedlemmar under kommande galasäsong kommer den med all säkerhet att vara en succé. Vare sig man uppskattar hans stil eller inte så är Yorgos Lanthimos utan tvekan en visionär med mycket kvar att ge till filmvärlden. På det hela taget anser jag att dock den kollektiva prestationen är varken mer eller mindre än man kan förvänta sig av en så erfaren och professionell ensemble.
Tre av fem filmögon av fem.
2018-12-14
