Vad krävs för en bra, effektiv skräckfilm? Det kan vara subjektivt, men den bör bygga på obehagliga överraskningar, annars är den inte verkningsfull. Inte sällan ska vi vaggas in en trygg, ibland idyllisk miljö med vanliga människor att identifiera oss med och med vanliga bekymmer. Sedan händer det oförklarliga.
Hemska varelser eller demoner dyker upp och plågar utsatta människor och i värsta fall tar livet av dem. Mörker, knarriga fotsteg, bankningar, möbler och människor som flyger övernaturligt omkring ackompanjeras av hesa, skrämmande röster som talar ur mörkret. Ursinniga, hämndlystna, övermänskliga krafter tar över och går inte att få styrning på. Snälla grannar, vänner eller poliser dyker upp men står maktlösa inför fenomenen. Präster rycker inte med krucifix och heliga skrifter, stänker vigvatten och uttalar besvärjelser. Man kallar man på proffsiga, kaxiga spökjägare, som också överrumplas av spökerierna och som i bästa fall kan bemästra dem.
Rätt musik och ljudeffekter är ofrånkomliga ingredienser för att öka spänningen och mystiken. Barn används ofta som offer för spökerierna och det berör oss särskilt och väcker alltid våra beskyddarinstinkter.
Trots att vi veta är det blir farligt och att något hemska ska hända, så hoppar vi ändå till i biofåtöljen och det är precis det vi vill och har betalt för. Jag tittar bort ibland eller säger tyst, ”det är bara film”, men går ändå på skräckgreppen.
Jag minns inte vilken skräckfilm, som berört mig mest. Med åren känner man alltmer igen metoderna. ”Norferatu”, s/v film från 1922 hade en hiskeligt otäck vampyr. Alfred Hitchcocks ”Fåglarna” från 1963 gjorde mig ängslig för gråsparvar och sjöfåglar ett bra tag, men jag var ju bara tonåring. “The Haunting” från 1963 är en av de mest störande skräckfilmerna för mig, men jag hade inte heller så mycket att jämföra med då. Nu klassiska “The Exorcist” från 1973 är väl lite otäck, men inte särskilt skrämmande för mig. Men skickligt gjord, för sin tid.
”The Conjuring” från 2013 regisserades av James Wan, prisbelönt skräckfilmsregissör och producent med bl.a. ”Saw-filmerna och ”Indsidious-filmerna”. Han gör bra hantverk och vet hur han ska skrämma vettet ur sin publik även om upplägget i The Conjuring var alltför traditionellt: Trevlig familj köper kråkslott på landet, med hemsk mordhistoria och skepnader från förr börjar plåga, främst barnen.
Aktörerna Patrick Wilson, tvåfaldig Golden Globe-vinnare, som spökforskaren Ed Warren och Oscarsbelönade Vera Farmiga som mediet Lorraine Warren var vackra, paranormala utredare och kommer igen i ”The Conjuring 2”. Båda skådespelarna är välmeriterade, utmärkta och värda bättre roller än som ganska stereotypa spökjägarfigurer. Ed och Lorraine Warren var i verkligheten ett amerikanskt par som marknadsförde sig som exorcister och gost-hunters. Övriga medverkande, både barn och vuxna, gör bra insatser, men begränsas här av sina platta rollfigurer. Men i rysare finns sällan plats för djupanalyser av människor och vi frågar inte heller efter det. Vi vill få skrämselhicka, inga djupsanningar.
”The Conjuring 2” har egentligen bara vanliga skrämselmetoder att komma med. Ja, det är otäckt ibland, men inte värre än sin föregångare och handlingen är rätt förutsägbar. Så söta ungar och vackra medier måste ändå klara sig. Buffliga Tv-producenter och enfaldiga poliser kan gärna få sig en känga. Jag såg filmen på nätet och snabbspolade en del av otålighet. Alltför många ”vi-har-sett- det förut-upplevelser” för mig, men visst blev jag skraj ibland.
Filmen utspelas under 70-talet och detaljer som, kläder, bandspelare och annan rekvisita bekräftar det. Båda Conjuring-filmerna sägs bygga på verkliga händelser. Det kan göra oss lite nervösa. Kan det hända med oss?
”The Conjuring 2” har både hyllats och sågats. Jag tycker den hamnar lite mitt emellan, men snarare sämre än bättre. Som i alla upplevelsepaket, så gör men subjektiv bedömning. Men ”Publiken kan också göra fiasko”, om dom känslomässigt inte går att nå fram till och beröra. Filmer har gått mig förbi, därför att jag hade annat att tänka på just då. Jag kan ibland varit svältfödd på upplevelser och därför tagit emot och in utan större urskiljning. I båda fallen är man inte riktigt i balans för en objektiv bedömning, om något sådan överhuvudtaget finns.
” The Conjuring 2” är väl mycket “standard” som rysare för mig. Komponenterna är för välbekanta i sammanhanget. Ändå får den betyget tre men svaga filmögon av fem, mest för aktörernas insatser.
2016-06-10
