10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) är en modig och ganska självständig flicka, som bor på ett barnhem i London för föräldralösa barn. Hon vantrivs och har sömnsvårigheter. Tidiga mornar använder hon för att sortera lite post och läsa böcker i sängen med ficklampa. En morgon får hon syn på Stora Vänliga Jätten, som smyger omkring på gatorna. Han tar med henne hem till sin grotta i Jättarnas land. Till skillnad från de andra jättarna, så äter han inte små barn. Den långe, magre jätten är vänlig och omhändertagande och beskyddande. Han har charm, men är obildad och kan inte tala rent.
Legendariske Steven Spielberg bjuder alltid på något extra i sina produktioner, som regissör, producent, manusförfattare eller annat, och hans filmverk väcker ofta förväntan. Han har haft nästan alla uppgifter i filmsammanhang, t.o.m. som skådespelare. Spielberg är minnesvärd för sin kreativitet och fantasi. Senaste åren har han också skapat historiska eller mer eller mindre realistiska krigsskildringar som War Horse från 2011, Lincoln från 2012 och Spionernas bro (Bridge of Spies) från 2015.
Med, SVJ – den gode jätten, släpper Spielberg loss sin skaparkraft. Det är en saga för barn, men även en familjefilm. Magin och nostalgin, humorn och sentimentaliteten är tillbaka och filmen är så välgjord att man häpnar. Skickligt blandas animerat med ganska verklighetstrogna miljöer och rollkaraktärer. Jättens röst och ”motion capture” görs utmärkt av Mark Rylance. Mycket cockney, roliga ordgrodor och med trovärdiga rörelser och uttryck.
Filmen är en lyckad kombination av den berömde regissören Spielberg och författaren Roald Dahl, vars berömda barnbok med samma titel ligger till grund för filmmanus. Oscarsbelönade Melissa Mathison har skickligt manusförfattat, vilket hon också gjorde i den oförglömliga E.T. the Extra Terrestrial från 1982. Mathison var gift med Harrison Ford men hon avled tyvärr år 2015.
Ruby Barnhill är en ganska näsvis Sophie. Hon gör det hon ska, men är lite för teatral och saknar naturlig charm och värme. Jätten däremot är ett charmtroll, med varm blick och ett gott hjärta. Den rollfigurens personlighet är stabil håller filmen igenom.
Men filmen är lite för lång. Första timman tittar man oengagerat och beundrar tekniken. I andra timman, som inleds med besök hon drottningen på Buckingham Palace, släpps humorn och överraskningarna loss. Slutet är lyckligt och gott, fattas bara. De onda jättarna lämpas av på en klippö. Sophie verkar bosätta sig på slottet under drottningens beskydd. Snälle jätten går hem till sin grotta och fortsätter att samla på drömmar.
Idag är allting möjligt i filmens värld. Teknikens möjligheter tycks oändliga. Fantasifigurer rör sig smidigt och alla animerade karaktärer är färgstarka och vars förebilder man tycker sig träffat på någon gång.
Handlingen rör sig geografisk över vida områden. Mycket vackra landskap och fina interiörer i både grotta och slott. Men så särskilt spännande blir det dock inte. Vissa scener, som i upp-och-nervända drömlandet är för lång och segar. De elaka jättarnas sniffande efter barn till lunch drar också ut på tiden. Men i slottsscenerna ökar tempot och man får sig några goda skratt.
7-åringar kan nog skrämmas lite av de elaka jättarnas dunder och brak. Jag tror inte heller, att de uppfattar och uppskattar alla händelser och dialoger. Men som familjefilm är den bra, men lite för lång.
Det blir ändå fyra filmögon för den vackra scenografin, den underbare, snälle jätten och för den otroliga CGI-festen (Computer-generated imagery).
2016-07-18
