Efter ett långt fängelsestraff försörjer sig William Tell (Oscar Isaac) som professionell pokerspelare. Han blev syndabock för grymheter hans chefer beordrat honom utföra i armén. Soldaterna bestraffades, men hans överordnade gjorde civil karriär. William möter den hämndlystne, unge Cirk (Tye Sheridan), vars pappa var en av dem som åtalades för krigsförbrytelser, men klarade inte av sitt liv. Cirk vill ha hjälp av William att hämnas på f.d. majoren John Gordo (Willem Dafoe) var som en av cheferna som lärde upp William. Men William börjar med att ta med Cirk på en casinoturné. Han träffar pokeragenten La Linda (Tiffany Haddish) som kan fixa en sponsor för William. Men långsamt börjar även Gordos svek att plåga William och han spinner också på revansch och upprättelse. Fängelselivet passade honom med sina klarar rutiner och när han tar in på motell så täcker han över möbler, säng med vita lakan för att neutralisera rummet, göra det tomt, som en fängelsecell.
Regissör Paul Schrader är, förutom The Card Counter) även känd som manusförfattare till 28 filmer bland annat ”Taxi Driver” 1976, ”American Gigolo” 1980, ”Kristi sista frestelse” 1988, ”First Reformed” 2017. När han som här i ”The Card Counter” har både regi och manus är han strikt konsekvent. Schrader gör sin William både enkel och sammansatt och det problematiserar filmen på ett positivt sätt. Minnen plågar Willem, men han distraherar sig med pokerspel, som han behärskar och har stor framgång med. William börjar tycka Cirk är sympatisk i dennes enda mål att ta hämnd. Deras relation är lite underlig och vad som får William att bli vän med Cirk, ta med honom på sina pokerturnéer och betalar hans kostnader är gåtfullt. Kanske känner han igen sitt eget uppror som inte gått att tränga undan?
La Linda är en affärskvinna i gambling branschen, hårdför, men också mjuk och känner sympati för både William och Cirk, vilket också är lite underligt. Att La Linda och William attraherar varandra är självklart men att hennes vänskap byggs till den ensamme William förvånar honom. Han är välbeställd genom spel, men utan fast punkt i tillvaron. La Linda fyller den platsen med sin värme och tillit. Ingen sentimentalitet eller ens romantik, men kompanjonskap och sex, och på sikt lojalitet. Det räcker gott.
Det finns en undergångsstämning i filmen. Tidigt anar man, att Williams framgångar i poker inte ger han liv större innehåll. Cirk kan riskera sitt liv i sina hämndplaner men tvekar inte att löpa linan ut. Willem Dafoes mindre rollkaraktär som f.d. majoren Gordo, en sliten, ruggig typ, och är hela tiden närvarande i Cirks och Williams minnen och planer. Robert Levon Been och Giancarlo Vulcanos filmmusik är välgjord och accentuerar dramats olika känslolägen och driver på spänningen.
Oscar Isaac som William Tell är mycket välcastad med kyliga elegans och till synes full kontroll. Han är snygg, vårdad och rör sig vant i flotta casinomiljöer. Trots att William utbildats till torterare i våldsamma sammanhang, så får man en slags tillit till honom. Han vill något bättre med sitt liv och det gestaltar Oscar Isaac utmärkt. William har någonstans en moral, vilket visar sig när han säger på skarpen till Cirk att förlåta sina mamma som svek honom och han betalar också hennes skulder. Det gör inte rollkaraktären William Tell mindre komplex.
Det är en mörk och kall anda i filmen, men ändå spännande och man väntar på upplösningen som man anar inte kan bli Happy End för alla. Men William formar sin framtid som han, av egen erfarenhet, funnit passa honom bäst, men inte den lyxiga, flashiga stilen.
Det blir tre filmögon av fem för en fängslande, men långsamt berättad story, och med lite för oklara rollkaraktärer.
2021-10-28
