Recension: Submarine

eye  eye eye eye

submarine

Regi: Richard Ayoade
Genre: Dramakomedi
Premiär: 26 augusti 2011
Speltid: 94 min.
Distributör: NonStop Entertainment

Rörande roligt om tonårskärlek och vilsenhet
Oliver Tate (Craig Roberts) är 15 år och enda barnet till sina känslomässigt avstängda, men prudentliga föräldrar, vars äktenskap börjar halta och som Oliver vill försöka få ordning på. Han skriver fejkade kärleksbrev från pappa Lloyd (Noah Taylor) till mamma Jill (Sally Hawkins) men som genomskådas av föräldrarna. Oliver planerar också att före kommande födelsedag ha mist sin oskuld med skolkamraten Jordana (Yasmin Paige). De blir förälskade, men relationen kompliceras av Jordanas mammas cancer och mamma Jills affär med New Age predikanten Graham (Paddy Considine). Oliver stressar intill självmordets rand av komplikationerna omkring honom. Jordana gör slut, men återförenas med Oliver. Mamma Jill har ett kort sexmöte med predikant Graham, men återvänder till sin förlåtande make. Oliver överlever sina självmordsförsök och slår följe med Jordana mot solnedgången i havet.

Filmen är välspelad och underhållande med Olivers storögda förtvivlan och hans tappra försök att få ordning på sitt och andras liv. Vuxenvärlden är förstockad och vill inte se eller begripa Olivers kamp för sin överlevnad. Det finns starka mobbingscener i filmen som berättar om tonåringars grymhet mot varandra och det förtryck Oliver och många andra ungdomar tvingas leva under. Det enda som känns sant, om än komiskt förvirrat, så är det Olivers ambitioner att nå sina mål. Han vill bli vuxen och fri, som är varje tonårings dröm. I vägen står samhällets maktstrukturer i skola och i föräldraansvaret och deras ordningsregler.

Craig Roberts gör Oliver med starkt engagemang och inlevelse. Rollporträttet av den överkänslige och ambitiöse tonårspojken i 1970-tals hem- och skolmiljö i Wales imponerar. Tidsbeskrivningen bekräftas både med rekvisita och med filmens lite grova bildkvalité. Regissören Ayoade har bra styrning på skådespelarna och handlingen och gestaltar berättelsen konsekvent och därmed övertygande.

Filmmusiken av och med Arctic Monkeys-sångaren Alex Turner är stämningsskapande och mycket bra komplement till filmen.

Fyra filmögon för regin, utmärkta skådespelare, musiken och för en välklippt film.

Jan-Eje Ferling