Jonas Karlsson, Gustaf Hammarsten och Cecilia Frode i Stockholm Stories.

Regi: Karin Fahlén
Manus: Erik Ahrnbom, Mikael Södersten, efter en novellsamling av Jonas Karlsson
Skådespelare: Martin Wallström, Jonas Karlsson, Filip Berg, Cecilia Frode, Julia Ragnarsson, Marie Richardson, Dejan Cukic m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 97 min
.
Svensk biopremiär: 7 mars 2014
Språk: Svenska
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Länk till IMDb

Bra idé som misslyckas pga. dålig regi och svagt manus.
Kognitiv dissonans. Det är vad den här filmen ger mig. Kognitiv dissonans är när man har två motsatta idéer samtidigt och obehaget som uppstår av det. I det här fallet är det att se Jonas Karlsson i ”Stockholm Stories” och sedan lysande i rollen som ”Richard III” på Dramaten. Är det verkligen samme skådespelare?

”Stockholm Stories” är baserad på en novellsamling av Jonas Karlsson och följer flera människors liv i Stockholm. De olika karaktärerna går in och ut i varandras historier, även om de inte har 100 % koppling till varandra. Lite som Robert Altmans ”Short Cuts” från 1993, i ”Love Actually” från 2003, i ”Någon annanstans i Sverige” från 2011 samt i ”Pulp Fiction” från 1994. Filmidén är med andra ord ganska använd, och ofta bättre. I ”Stockholm Stories” är historierna dåliga.

Jonas Karlsson som Thomas känns stel och livlös. Filip Berg spelar en stammande överklasson, som blir hunsad av sin stereotypiskt skildrade far. Ingen av dem övertygar i sina roller. Bergs stamning låter onaturlig och i hans försök att låta rätt verkar han glömma att agera. Cecilia Frode i rollen som Jessica är överdrivet osympatisk och hennes historia fungerar inte. Jessica vill adoptera, men nekas för att hon har för få vänner. Syftet är antagligen, att man ska ha medkänsla med henne, men jag skulle inte vilja att ett barn får en sådan mamma.

De ända som lyckas övertygande i sina roller är Martin Wallström och Julia Ragnarsson som spelar syskonen Johan och Lena. Wallström gör sitt bästa för att lyfta sin karaktär, en son till en berömd författare och som själv vill bli författare. Det här kunde blivit ett bra spår, men filmmakarna kan inte hantera det. Vi kunde ha fått se Wallströms frustration över att ständigt jämföras med sin far, men av detta finns inget med. Istället går Johan omkring och verkar inte fatta, att ingen egentligen vill läsa hans verk. När David Dencik som Coletho säger detta till Johan går denne till attack.

Man slänger in lite miljöbilder på Stockholm, de flesta på Hötorgsskraporna av någon anledning. Stockholmsmiljön kunde skildrats bättre. Filmfotot är standard och musiken fantasilös.

Några recensenter hyllar den här filmen, men med ovan sagda, så kan jag inte ge ”Stockholm Stories” mera än ett filmöga av fem.
2014-03-01