Edna (Robyn Nevin) bor ensam i familjens förfallna lanthus. Så försvinner hon och hennes dotter Kay (Emily Mortimer) och barnbarnet Sam (Bella Heathcote) åker dit och försöker hitta ledtrådar som kan härleda till Edna och hennes försvinnande. Det söker igenom Ednas hem, men finner inga spår.
Så återkommer Edna tillbaka lika mystiskt som hon försvann. En dag står hon i köket och lagar till te. Kay försöker få modern att berätta var hon varit, men Edna varken kan eller vill tala om vad som hänt henne. Kay oroar sig över mammans mentala hälsa, när Edna blir alltmer besynnerlig i sitt beteende. Kay och Sam börjar undra, om det finns en underlig närvaro i huset som vill ta kontroll över mamma Edna.
Relic är regissörens Natalie Erica James tillika manusförfattarens debutfilm. Hennes berättelse har flera bottnar, om man väljer att se det så. Filmen presenteras som rysare, på engelska även drama, skräck och mystik. Den som vill och förväntar sig en traditionell skräckis med chockeffekter och musikskrällar kan bli besviken. Under filmens första 45 minuter händer inget sådant. Man har från början en obehaglig krypande känsla av att något otäckt, våldsamt ska slå till och chocka oss, men det händer egentligen inte.
Filmen kan ses som en åldrig kvinnas väg in i demens och blir alltmer absurd och även farlig för sig själv och andra. Dottern Kay ser med fasa på moderns förändring och planerar att hitta plats på ett vårdhem för henne. Hon finner ett som har rum ledigt, men Kay ryggar för den trista, depressiva miljön. Edna blir rasande över att dottern ens har funderat i de banorna.
Men realismen övergår snart i mystiken och den otäcka spänningen igen, som gör att tankarna igen går, som man trodde, på ett hemsökt hus och en gammal kvinna som är besatt av något skrämmande. De finns växande mörka fläckar på väggarna och huset visar sig ha okända korridorer, som Sam förirrar sig i efter att ha blivit inlåst i en garderob med gångar som leder till okända rum och utrymmen som alltmer krymper ihop.
Relic vill dock inte fastna i skräckgenren, utan ger perspektiv på en historia om tre generationers kvinnor, som genom sina länkar till varandra inte förmår bryta sig loss. Något gör att de inte kan lämna Edna åt hennes öde. Vreden och förtvivlan de känner över Ednas väg in i demensen och sitt kroppsliga och psykiska förfall vänds till en smärtsam insikt om att banden mellan dem är olösliga och att de kommer att dela samma öde. De förmår inte bryta den trenden med vare sig förstånd eller förnuft. De är fångade i historiens skeenden och går nästan obemärkta i dem.
I sak kan filmen ses som yngre generationers sorg och förtvivlan över att förlora sina föräldrar när dessa långsamt försvinner in i mental intighet som utplånar deras personligheter och till sist deras liv. Det är tragiskt, men också märkligt att Natalie Erika James ändå vi beskriva de processerna som en skräckfilm med flera av dess ingredienser utan att släppa dramat om åldrande, förfall som levande döda som är mera tragiskt för närstående att erfara.
Som rysare är filmen skrämmande, men mera som ett krypande obehag som aldrig får sin upplösning. Filmen mynnar ut i oförklarlig närhet kvinnorna känner till varande och att Ednas öde förenar dem och speglar deras eget.
Det blir tre filmögon av fem.
2021-02-08
