Den prisbelönta svensk-franska regissören Anna Novions tredje långfilm ”Marguerites teorem” handlar om det excentriska matematik-geniet Marguerite (Ella Rumpf) och hennes strävan efter att knäcka en besvärlig matematisk nöt: Goldbachs sats, som i sin starka form hävdar att varje jämnt tal större än två går att skriva som en summa av två primtal.
Marguerite studerar vid den prestigefyllda elitskolan ENS. På den går – enligt regissören – vanligen inte fler än en kvinnlig matematikstudent per år. Vid slutet av det tre år långa arbetet med hennes potentiellt banbrytande avhandling om primtal är det dags att presentera hennes resultat. Hon ska lägga fram sitt arbete inför ett fullsatt auditorium med flera forskare, inklusive sin handledare. Då inträffar plötsligt något som skakar om henne fullständigt: en annan toppelev upptäcker en lucka i hennes resonemang. Marguerite kan inte hantera motgången. I stället för att försöka ändra inriktning på sina studier lämnar hon universitetet och börjar försörja sig i betydligt mer ljusskygga kretsar. En följd av det drastiska miljöombytet blir att det till synes autistiska geniet Marguerite gör nya bekantskaper och långsamt, långsamt börjar mjuka upp sin kantiga personlighet.
Ett tema som väckte mitt intresse är en människas balansgång mellan tankar och känslor. Fattar vissa människor sina beslut baserade enbart på intellektuella resonemang, utan att rådfråga sina känslor? Är dessa drag vanliga – eller till och med normala och önskvärda – hos särskilt intelligenta personer? Eller handlar det egentligen om att dessa undertrycker sin känslomässiga sida eftersom de själva intalar sig att deras mänskliga värde ligger enbart i deras intellektuella förmåga? Sådana frågor ställs lite i lönndom i berättelsen om Marguerites väg till ökad insikt om vad som egentligen är viktigt i tillvaron och gör livet värt att leva.
Dramat är en utvecklingsfilm som jag uppfattar som ett ambitiöst försök att göra en film för den intellektuellt intresserade publiken. De matematiska problemen har alla hämtats från det verkliga akademiska livet, och de lufttunna miljöer där matematiker av rang uppehåller sig har uppenbarligen kartlagts med grundlig research av Novion: de känns verkligen autentiska.
Novion har utöver regin även skrivit manus (tillsammans med Mathieu Robin och Marie-Stéphane Imbert) och Rumpf gör en fin tolkning av Marguerite. Ett undantag från den skickliga rolltolkningen som jag dock tyckte var irriterande, var hur överdrivet maskulint och klumpigt huvudkaraktären rör sig. Rörelserna var så styltiga att de ibland fick karaktären att kännas parodisk. Marguerite kändes annars lite som hur jag föreställde mig Hermione Granger i Harry Potter-böckerna (inte filmerna). Även slutet gjorde mig lite besviken eftersom jag hade väntat mig mer av berättelsen. Skildringen är mer intellektuellt stimulerande än kulturellt tillfredsställande. Jag ger Marguerites teorem tre ljumma filmögon av fem.