Den internationella samproduktionen ”Gula änkan” är baserad på Tilar J. Mazzeos försäljningssuccé ”The Widow Clicquot”, som bygger på den sanna historien om kvinnan bakom champagnen Veuve Clicquot. Det här ytterst välfotograferade dramat utspelar sig i den östfranska regionen Champagne i början av 1800-talet, vilket de tidstypiska klädedräkterna vittnar om. Enbart de eleganta utstyrslar som aktörerna bär i filmen gör den till en sant visuell njutning att följa. Dramat är regisserat av Thomas Napper, som utöver en lång karriär som regissör även har varit regiassistent vid storfilmer som ”Stolthet och fördom” och ”Försoning”.

I centrum för handlingen befinner sig den unga Barbe-Nicole Clicquot (övertygande återgiven av Haley Bennett) – en ung och romantisk, djupt förälskad kvinna som skulle komma att uppleva dramatiska händelser och genomgå stora förändringar i sitt liv. Alla oenologer kan glädjas åt skildringen av hur Barbe-Nicole – i början tillsammans med sin älskade – successivt experimenterar sig fram med vinerna, som om de vore kemister i ett välutrustat laboratorium. Ska de finna hemligheten med hur man ska bära sig åt för att framställa riktigt utsökt champagne? Och kommer deras begränsade resurser att räcka hela vägen fram? Det saknas inte heller motståndare, i form av påpassliga konkurrenter, samt en missunnsam och moraliserande omgivning. Inte ens de mest närstående går att lita på fullt ut, och Barbe-Nicole tvingas ta sig an hårda konflikter och fatta flera riskfyllda beslut.

Efter hand tvingas hon ta sig an alltmer krävande roller, och de oförutsedda händelserna placerar henne i en position som hon säkert inte hade anat då hon blott var ung och uppslukad av sin passionerade kärlek. På den tiden var det otänkbart att en kvinna skulle driva en så komplex verksamhet, och det saknades verkligen inte andra utmaningar, i form av förbud för kvinnligt entreprenörskap eller de våldsamma omvälvningar som skakade Europa i stort – och Frankrike i synnerhet – under dessa kritiska år. Konkurrerande vinhus, som exempelvis Moët, kretsade likt gamar kring Madame Clicquot, under förevändningen att bistå med finansiellt stöd – men det bakomliggande syftet är helt uppenbart ett helt annat, betydligt mindre ädelt.

På minuskontot får dock skrivas att handlingen snabbt blir ytterst förutsägbar, och så pass PK att den tenderar att bli tråkig för den som har sett liknande skildringar och här önskar sig oväntade vändningar och uppfriskande uppkäftighet. 

’’Gula änkan” är trots allt den vackraste film jag har sett på flera år. Landskapen, interiörerna, kläderna, ljussättningen – hela kompositionen är som en utsökt Nobel-dessert. Med sina 90 minuter är den dessutom lagom lång för den tidsperiod som återges. Som en samlad bedömning ger jag den tre filmögon av fem.