Regi: John Cameron Mitchell
Speltid: 91 min.
Genre: Drama
Premiär: 8 april 2011
Distributör: Noble Entertainment
Gripande om sorgarbete
Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckart) har förlorat sin fyrårige son Danny i en bilolycka. Efter åtta månader har de ännu inte kunnat ta in sin förlust, trots att de går i stödgrupp tillsammans. Sorgen förgiftar deras relation och deras liv. Beccas mamma Nat (Dianne Wiest) förlorade sin son Arthur i en överdos, och kommer inte heller över saknaden och smärtan. Becca träffar den unge mannen Jason (Miles Terrer), som körde ihjäl sonen Danny. Tillsammans försöker de hitta en slags försoning. Till sist får de uppdämda, svåra känslorna välla fram. Det är plågsamt, men nödvändigt och förlösande. Därifrån börjar Becca och Howie försöka lära sig leva med sin sorg och gå vidare med sina liv tillsammans.
Filmen är rörande. Tårarna tränger på, men det blir aldrig sentimentalt. Regissören arbetar med ämnet sorg både med respekt och kunnighet. Skådespelarna gestaltar väl sina roller, men Nicole Kidman verkar poserar sig igenom sina filmer. Hon verkar inte ett ögonblick kunna släppa sig själv och bli en del av dramat. En narcissism, som gränsar, för mig, till det outhärdliga. Men Kidman är prisbelönt duktig och firad aktris med en rad av imponerande filmroller bakom sig. Ändå blir hon aldrig annat än den slanka, vackra megastjärnan, som står i vägen för sin egen gestaltningsförmåga.
Om man inte förstår eller har erfarit förluster av närstående, kan filmen upplevas som en gråtmild såpa. Man begriper inte att i sorg kan finnas en gigantisk vrede, som Becca uttrycker på supermarket när hon slår till en mamma, som nekar sitt barn godis. Sorg kan insjukna i dyrkan av den avlidne och till ikonisering som förfaller till kult, inte ovanligt när unga artister dör i förtid.
Filmen är bra gjord och berättelsen bär hela vägen. Det finna överdrivna sekvensker, när pappa Howie somnar i sin sons lilla säng och Becca gråter sig sömns i bilen. Men för övrigt verkar filmmakarna veta vad de håller på med och gör ett bra hantverk.
Fyra filmögon för regin, fotot, klippet och den gripande berättelsen.
Jan-Eje Ferling
