Recension: Poesi

eye eye eye

poesi

Regi och manus: Changdong Lee
Speltid: 139 min.
Premiär: 5 augusti 2011
Genre: Drama
Distributör: Folkets Bio

Sorgligt och vackert om åldrande.
Mija (Jeong-hie Yun) bor med sitt barnbarn  i en liten stad i förorten längs Han River. Hon är fattig, men en lite elegant dam, som också gör hemtjänst hos en strokedrabbad, äldre man. En dag börjar hon i poesiklass och skriver egna små dikter. Samtidigt får hon veta att hennes barnbarn under flera månader varit delaktig i en gruppvåldtäkt i skolan på en flicka, som sedan tog livet av sig. Mija försöker konfrontera sitt barnbarn, men han undviker ämnet. När papporna till de övriga pojkarna träffas för att komma överens om ekonomisk ersättning till flickans mamma, blir Mija inbjuden och får uppdraget att förhandla med mamman. Den hårda verkligheten kolliderar med Mijas drömmar om livets poetiska skönhet. När männen vill att Mija ska betala sin andel i gottgörelsen, tvingas hon till förnedring, som tar hennes levnadsmod.

Filmen vann pris för bästa manus i Cannes 2010 och är en långsamt berättad historia med flera bottnar. Ensamhet, åldrande och sökande efter livets mening paras med försök att se verklighetens skönhet och harmoni. Castingen är utmärkt och Mija övertygar i rollen som den sökande gamla damen, som drabbas av svårigheter, som hon gör sitt bästa att bemästra, men som kräver hennes liv. Asiater har ett eget sätt att agera på film och förmedla en historia. Det finns inga övertoner eller våldscener. Under den realistiska, kontrollerade tillvaron, löper livet amok. Det är plågsamt att se Mijas lidande och modiga försöka att ta ansvar för sitt och sin familjs liv.

Filmen får tre filmögon för det skickligt berättade dramat, för duktiga skådespelare och för det välförtjänt prisade manuset.

Jan-Eje Ferling