Natalie Portman har vunnit flera filmpriser för sin roll i ”Black Swan” (2014) och år 2011 vann hon en Oscar och även Golden Globes samma år för den rollen. Hon vann också 2005 Golden Globe för ”Closer” (2004).
I filmrn ”Planetarium” spelar hon Laura Barlow och Lily-Rose Depp gör Kate Barlow, två amerikanska systrar och spiritualister. Den hamnar i slutet av 1930-talet i Paris, som sista stopp i deras världsturné. Upptagna med sitt arbete, lägger de inte märke till det hotande kriget i Europa. Men de uppmärksammas ändå av den franska filmproducenten André Korben (Emmanuel Salinger) som övertygas om systrarnas gåvor, att de kan kommunicera med de döda. André Korpen i sin tur övertalar systrarna att stanna i Paris och spela huvudroller i hans nya film. Genom sitt filmarbete upptäcker systrarna olika romantiska och sexuella aspekter hos sig själva, men filmprojektet hotas av den raserande ekonomin i samband med det annalkande kriget.
Damerna Portman och Depp är alltför välsminkade, välfriserade, välklädda och väl poserande för att gestalta två ganska komplexa karaktärer som lever i och hamnar i olika sammansatta sammanhang. Damerna verkar inte för en sekund släppa sin självfokusering för att ge plats för inlevelse och uttryck i en ganska spretande handling.
Det är möjligt, och sannolikt avsiktligt, att berättelsen i ord och bild ska skildra både inre inre och yttre skeenden, som ska gestaltas till en slags helhet. Handlingen kompliceras i sitt uttryck, men det känns bara pretentiöst och spretande och blir tomt spektakel.
Början är intressant med systrarnas förmågor att få kontakt med avlidna i olika shower på deras resor. Men det blir tomt skådespel och inte ens genom filmtrick blir man övertygad om att damernas gåvor är äkta. Det blir show i showen, inga tydliga fall som ska bevisa de övernaturliga inslagen. Till sist tappar det mystiska sin betydelse för handlingen och man tidshoppar mellan olika miljöer, drömsekvenser och i symboliska händelser som bara förvirrar.
Filmproducenten André Korpen är den intressanta rollkaraktären i filmen som har konstnärlig drivkraft, erfarenhet och kunskap och samtidigt mjuknar inför de spiritualistiska damernas skönhet och spektakulära fenomen. Men han tappar ändå sin profil allteftersom dramat fortgår. Emmanuel Singer har karisma och han gestaltning känns som en förankring i verkligheten, i varje fall under första delen av filmen.
Det dunkelt sagda kan ofta vara det dunkelt tänkta och så upplever jag filmen. Jag vet inte vilka filmiska förebilder man haft eller om man försökt skapa ett eget uttryck. I vilket fall som helst, så är det otydligt vad man egentligen vill framställa och filmen hade vunnit på att berättas i tidsordning. Likaså, att dramat hade byggts upp för att mynna ut i en någotsånär trovärdig helhet eller viktig sanning. Det är möjligt att jag missar poängen med filmen, men jag kände bara leda och tittade på klockan, trots mitt ärliga intresse för och nyfikenhet på “Planetarium”.
Filmfotot är väl behållningen för mig och kanske också systrarnas skönhet plåtat i olika poser och från olika vinklar. Det kan roa en stund, men det räcker inte.
Filmen får två filmögon av fem.
2016-11-07
