2016 hade Yeon Sang-Ho´s Train to Busan premiär och imponerade med sin digitala teknik och sitt socialpolitiska koncept. Klart att de bäddade för en uppföljare och nu är den här, Peninsula – Train to Busan 2.

Zombieutbrottet har redan ägt rum i Korea i första filmen och de infekterade monstren lever i Busan, en postapokalyptisk stad som är totalt utslagen, där de lever i horder och kastar sig över icke smittade med våldsam aptit.

Armékaptenen Jung-seok (Gang Dong-Won) försöker i inledning rädda unga släktingar ur Busan och måste åka förbi en annan ung, frisk förtvivlad familj, som vädjar om att få åka med till räddning. Jung-seok går ombord på ett räddningsfartyg som är fullt med koreanska flyktingar. Där råkar en virusinfekterad finnas med, som i sin tur genast smittar andra och kalabaliken är faktum. Trots att zombies är ”odöda”, så förintas dem med eldvapen. Jung-seok och hans svärbror Chul-min (Kim Do-Yoon) lyckas överleva massakern inne i fartyget.

De hamnar i brottssyndikat och Jung-seok och Chul-min får i uppgift att hämta 20 miljoner USD som finns lagrade i en lastbil som råkat blivit kvar i Busan. De lovas att pengarna fördelas rättvist om de kommer tillbaka till Hong Kong med lastbilen.

De ger sig iväg med två andra in i en ruinstad i mörker och träffar några andra överlevande, bland annat den unga kvinna Min Jung (Jung-hyun Lee) som bad Jung-seok rädda hennes dotter på vägen och som har övergav. Nu har hon två döttrar Jon (Lee Re) och med sin lillasyster och deras morfar som är soldat (Kwon Hae- hyo).

Det går inte som planerat och i Busan finns redan en korrupt, fri milisgrupp under ledningar av Sergeant Hwang (Kim Min-Jae) och kapten Seo (Koo Kyo-Hwan) lever ett dekadent liv av stöldgods och har fångar som används som spelfigurer i arenakamper med zombies.

Filmen är en mycket våldsam zombiefilm och ger känslan av ett videospel i ständiga strider med fiender och zombies. Visuellt är det skickligt gjort och man har skapat miljöer som spökstäder befolkade av zombies. Biljakterna är många och fordon far och flyger och kraschar och ibland lyckas köra vidare. Animeringarna är välgjorda och filmfotot levererar de hemska, ödesmättade stämningarna och masscener som filmen har.

Man behöver inte ha sett första filmen för att kunna hänga med i handlingen. Det är tveksamt om speltiden på nära två timmar motiverar filmens låga underhållningsvärde, utan att ständigt ta till övervåld som varvas med nästan outhärdliga sentimentala scener med gråtande barn och kämpande mödrar som både räddar och blir räddade.

Alla agerar med kraftiga överspel. Koreanska språket har kanske mycket starka uttryck och att man understryker det med överdrivna minspel. Det blir för mycket av allting och gör att regin och skådespelarnas ihärdiga insatser ändå blir platta.

Filmen är ganska förutsägbar. De stilige kaptenen Jung-seok och den vackra mamman med sina söta döttrar, känns som tillhöra en elit i flera avseenden och därför förtjänar att inte elimineras. Så är det också i sagor. De onda är fula och de goda vackra. Och vi älskar de konceptet i alla möjliga versioner. Som tur är bryter en hel del filmmakare med den traditionen och vi möter verkligheten, som är långt intressantare och mera mångsidig än sagorna.

Filmen är redan en kassasuccé i Sydkorea och hamnade i den ofullständiga filmfestivalen i Cannes 2020.

Peninsula – Train to Busan 2 annonseras som skräckfilm och action och thriller, men har inga kvalitéstämplar för någon av dessa genrer. Är man helt grön och ovan att se hiskeligt fula zombies skrika och attackera kanske man blir rädd en stund, men det blir bara tråkigt i längden och man väntar att filmen ska snart få sin förutsägbara upplösning så man får gå hem och tvätta både sina sinnen och händer i handsprit.

Två svaga filmögon av fem.
2020-08-05