Mycket har sagts om åldrandet. Ingrid Bergman liknade till exempel att åldras vid bergsbestigning ”Man blir lite andfådd, men man får mycket bättre utsikt”. Författaren Hjalmar Söderberg å sin sida menade att ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”. Om åldrandet och en livslång kärlekshistoria handlar den franska regissören Claude Lelouchs nya film ”Livets bästa år” (2019).
Mer än ett halvt sekel har gått sedan Lelouch gjorde internationell succé med lågbudgetfilmen ”En man och en kvinna” (1966). Lelouchs regi, del i manus och vackert intima svart-vita fotot, Francis Lais suggestiva musik och kemin mellan skådespelarna bidrog till den stora framgången. ”En man och en kvinna” belönades med både Guldpalmen i Cannes och Oscar för bästa utländska film i USA. Lelouchs nya film ”Livets bästa år” är uppföljaren (samma huvudrollsskådespelare) till den vemodigt komplicerade kärlekssagan mellan racerföraren och kvinnokarlen Jean-Louis (Jean-Louis Trintignant) och scriptan Anne (Anouk Aimée) med rådjursögonen.
Ett första försök att återförena Jean-Louis och Anne gjordes redan i ”En man och en kvinna: tjugo år senare” (1986). Cynikern inom mig kan därför inte låta bli att undra om Lelouch med ”Livets bästa år” vill mjölka de sista dropparna ur sin kassako innan alla 40-talister hunnit dö. Det åldrande kärleksparet i hans nya film lockar i första hand inte dagens yngre biopublik, trots alla tillbakablickande scener från kärlekshistoriens början 50 år tidigare.
I ”Livets bästa år” har Jean Louis hunnit bli 88 år. Han är rullstolsbunden, deprimerad och har ett sviktande minne som möjligen kan vara en begynnande demens. Jean-Louis citerar fortfarande Verlaine och, som den kvinnokarl han en gång var, kan han inte låta bli att flirta med sin doktor. Vackra, kompetenta Anne är 86 år och kör ännu sin gamla Citroen 2 CV med vinden i håret till ålderdomshemmet där Jean-Louis väntar.
”Livets bästa år” är som filmtiteln antyder en feel good om en relativt lycklig och okomplicerad återförening efter många år. Även om Jean-Louis och Annes långa kärlekshistoria rent filmhistoriskt saknar motstycke. Filmens värld har alltid dominerats av unga och medelålders kärlekspars problem och glädjeämnen. Vad som väntar Jean-Louis och Anne efter återföreningen står skrivet i stjärnorna. Den vägledning som finns att hämta från andra filmer bådar inte gott.
Redan vid förra sekelskiftet satte August Strindberg tonen för litterära skildringar av åldrande kärlekspar med ”Dödsdansen” (också filmat). Dramat handlar om de två som i väntan på döden lever i ett långt och olyckligt beroende av varandra. Michael Hanekes smärtsamt vackra film ”Amour” (2012) koncentrerar sig på vad åldrandets kroppsliga förfall gör med parrelationen. Även här återstår döden som enda möjliga alternativ.
Slutar även Annes och Jean-Louis vackra kärlekssaga med döden? Bara 82-årige filmregissören Claude Lelouch vet säkert. Själv ger jag tre svaga filmögon av fem till ”Livets bästa år”
2020-08-04
