Den 15 april 2013 går Boston Marathon av stapeln. Det är en patriotisk festdag med ”The Winner Takes It All” och när bröderna Tsarnaev, spelade av Alex Wolff och Themo Melikidze, också slår till med sina hemmagjorda bomber. Tre personer miste livet och nära 200 skadades. Polisen Tommy Saunders (Mark Wahlberg) har ansvar för säkerheten den dagen och man tar genast upp jakten på de skyldiga. Stadens lamslås och man lyckas via bevakningskameror fånga upp bröderna Tsarnaev, som flyr för sina liv. Det blir en blodig jakt på bröderna och några poliser och civila dödas under den vilda beskjutningen och bomber, som slängs mot polisbilar och säkerhetsmän. Terroristerna Tsarnaevs motiv blir inte tydliga, men gör dem till samhällsfarliga, besatta och samtidigt smått patetiska attentatsmän, från början dömda att gå under.
”Patriots Day” baseras på den verkliga historien om terrorattentatet i Boston och polisjakten som följde. Pådraget blev ett av den mest omfattande i USA:s historia. Filmen har några autentiska bilder, men annars är det fiktivt berättat och följer i sak den verkliga händelsen. En del reella, framträdande gestalter som FBI-chefer, guvernör, polischefer och media personer finns med och spelas av aktörer. Kvinnorollerna är slätstruket framställda och kreerade och inga av dem är modiga poliser, undantaget en tuff bastant poliskvinna som sveper förbi i bild och har några lika tuffa repliker. Men männen är hjältar och kvinnorna offer, tillitsfulla, vackra och känslofulla. Skurkarna med invandrarbakgrund bekräftar klichén med muslimska farliga män i strid mot USA och den amerikanska drömmen. Andra skådespelare i större roller är bland andra John Goodman som kommissarie Ed Davis, Kevin Bacon som Special Agent Richard DesLauriers och gamle gode J.K. Simmons med sin trygga, varma, maskulina utstrålning. Mark Wahlberg är huvudpersonen som hela tiden balanserar mellan sårbar pojkcharm och ungt hjältestål. Det göra han bra.
Filmen kan sägas vara traditionellt upplagd, med familjeidyller som skadas eller chockas och som skildras med snudd på tröttsam känslosamhet. Kamratskapet mellan poliserna skildras med råa med manschauvinistiska jargonger, hjältesyndrom, John Wayne-ideal och några, som polis Tommy Saunders, också med känsloutbrott, storgräl och tårar. Man drar ut på alla händelser, främst i inledningen, då hela maratonloppet ska dras igång med jättepublik och många glada tillrop. Men filmens raffel är jakten på de skyldiga terroristerna och man känner med i landets jubel, när de fångas in, levande eller döda.
Regissören, och delvis manusförfattare till filmen, Peter Berg, bygger upp en gigantisk katastroffilm, där polisjakter, biljakter och även gisslaninslag blir sidoberättelser för att skildra det stora i det lilla och omvänt. Det är spektakulärt gjort och ger en autentisk känsla, i varje fall inledningsbilderna. Man vet vad som ska hända, men Peter Berg lyckas ändå hålla oss på halster.
”Patriots Day” är bra hantverk, men hade varit bättre, om man sluppit få storyn berättat med så mycket sentimentala relationer, stereotypa polisjargonger och filmmusik, som låter hela tiden och ger känsla av TV-såpa i stället för en av de mest dramatiska, historiska händelserna i USAs historia.
Tre filmögon av fem.
2017-03-24
