Anne (Diane Lane) är sedan många år gift med framgångsrike filmproducenten Michael (Alec Baldwin). Paret ska flyga till Budapest i privatplan för ett filmprojekt i Marocko, men Anne har problem med sina öron och avstår från resan. Men så erbjuder sig makens affärspartner Jacques (Arnaoud Viard) att köra Anne i bil från Cannes till Paris. Resan tar sju timmar, men blir i stället några dagar. Det blir en innehållsrik upplevelse för Anne med sevärdheter, god mat och vin, lite charm och lite allvar och kanske börjar någon romans att spira.
Eleanor Coppola är född 1936 i USA och är gift med en av de nu levande filmmegastars Francis Ford Coppola, som vunnit fem Oscars bl.a. för The Godfather 1972. Paret har tre barn, varav ett är Sofia Coppola, berömd regissör av bl.a. Marie Antoinette 2006 och Lost in Translation 2003 för vilken hon vann Oscar 2004. Hon är även skådespelare.
Regissör Eleonor Coppola, nu 81 år, gör, med tanke på sin ålder, en bragd med sin regi och sitt manus för filmen Paris Can Wait. Filmen är i och för sig smakfull och en kulinarisk, konstresa i Frankrike. Det dukas löpande upp de mest fantastiska läckerheterna av högsta kvalité och sevärdheterna på resan i Frankrike har sitt värde att ta del av, för dem de intresserar. Men som helhet är filmen en bagatell, om än välgjord.
Diane Lane är född 1965 i New York och nominerades till en Oscar 2003 för thrillern Unfaithful 2002. Många minns henne nog även för dramat A Walk on the Moon 1999. Som Anne i filmen är hon vacker och elegant och vinner i sympati.
Alec Barldwin är född 1958 och en erfaren aktör i över 120 filmer och TV-serier, allt mellan komedi, actionthriller och drama. Med sitt sensuella, förföriska utseende och med glimten i ögat, borde i stället han har varit charmören och förföraren i filmen, men nu behövdes en fransman. Valet föll på franske aktören Amaud Viard, som gör den bildade, mat- och vinexperten, men även flirtige Jacques.
Aktörerna gör sina insatser utmärkt. Diane Lane är ljuset i filmen, omgiven av medelålders män utan skrupler. Filmfotot av Crystel Fournier är bra hantverk och fångar landskapet och naturen och förstås maten som i en vacker resebroschyr. Musiken är bl. a. Mozart och olika tolkningar av den sentimentala valsen av Erik Satie, Je te veux ligger rätt i handlingen Men det räcker inte. Det kunde blivit ett dramatiskt triangeldrama, men storyn rinner ut i sanden. Spänningen ligger i huruvida Anne låter sig förföras eller inte. Är Jacgues en stilig bedragare eller är han, som han säger i filmen, ”en fransman sköter sin familj, men ger sig hän åt sina ”smakfulla” lustar”.
Den enda scenen som berörde mig var Annes och Jacques besök i den gamla katedralen i Vezelay, där Anne tänder ljus och berättar för Jacques om sin älskade son som bara levde 39 dagar. En mor som sörjer sin son, liksom Jesu moder Maria på skulpturen ovanför ljusrampen.
Men Paris Can Wait blir vare sig komedi, drama eller romantik på riktigt, utan stannar vid ett snyggt resereportage med celebriteter och är som sådant hyggligt bra, men det räcker inte.
Det blir två filmögon av fem.
2017-08-10
