Ryan Gosling i Only God Forgives.
Regi och manus: Nicolas Winding Refn
Genre: Drama, thriller
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Yayaying Ratha Phongam m.fl.
Spellängd: 90 min
Åldersgräns: Från 15 år
Biopremiär: 31 maj 2013
Distributör: Scanbox Entertainment
Länk till IMDB
Tunn gangsterfilm men fint filmfoto.
2011 kom den kritikerosade gangsterfilmen Drive, regisserad av Nicolas Winding Refn, med Ryan Gosling i huvudrollen. Only God Forgives är deras senaste samarbete och blir på sätt och vis en andlig uppföljare till Drive. Gosling spelar Julian, en gangster i Thailand som bedriver knarkhandel med en thaiboxningsklubb som front. Julians bror dödar en kvinna och blir själv mördad som hämnd varpå Julians mor (en stel och överspelande Kristin Scott Thomas) tar sig till landet och försöker få Julian att vedergälla sin broders död.
Det är svårt att inte hela tiden jämföra filmen med Drive när de två filmerna har så mycket gemensamt. Only God Forgives kan sammanfattas med meningen ”Som Drive, men…”. Filmen har en tystlåten Gosling i huvudrollen, precis som Drive, men där tjänade det till att göra honom gåtfull och oförutsägbar. Här framstår han mest som konflikträdd.
Precis som i Drive finns det sekvenser helt utan dialog, enbart ackompanjerade av musik. Men där finns ett klockrent val av poplåtar, vilket skapar en särskild stämning och för berättelsen framåt utan ord. I Only God Forgives används ingen popmusik, bara rent instrumentella stycken. Detta ger ett drömskt intryck och blir konstnärligt, stundtals surrealistiskt, vilket inte riktigt passar i en relativt simpel gangsterfilm. Det känns snarare malplacerat och intetsägande. Samtidigt är dessa sekvenser vackra. Det är verkligen synd att de inte passar in i sammanhanget.
Det enda som fungerar lika bra som i Drive är ljussättning och bild i allmänhet. Winding Refn har ända sedan sin debut Pusher (1996) kunnat fånga precis rätt atmosfär i skumma kvarter fyllda med smågangsters. Thaiboxningsklubben dränks i dunkelt, rött ljus och mycket skuggor. De thailändska kvarteren känns dammiga, smutsiga och kvava av värmen.
Filmen är regisserad av en erfaren gangsterfilmsregissör, men blir ändå aldrig riktigt bra. Därför får den bara två besvikna filmögon.
Martin Rickstad |