Filmens första del består mest av att ungdomar från olika bakgrunder rör sig målmedvetet genom Paris gator och tunnelbanesystem. De ser ofta på klockan och man börjar ana, att de håller på att genomföra en noggrann plan tillsammans, vars följder kommer att få betydelse för staden. De tar sig in i olika byggnader och gömmer sig till sist under natten på ett stängt varuhus. Så kommer katastroferna på flera platser i Paris under det att ungdomarna lägger beslag på dyra varor och härjar runt på de olika avdelningarna i varuhuset.
Regissören och här även manusförfattaren Bertrand Bonello, född 1968 i Nice, vann 2001 delat pris i Cannes för sin film ”Le pornographe” (2001). Han har redan vunnit pris för ”Nocturama” i Miami och Spanien. Bonello är också känd för bland annat prisbelönta ”Saint Laurent” (2014) och ”L´Apollonide” (2011). ”Nocturama” har som filmidé ingen anknytning till terrordåden i Paris 2015, utan filmen planerades flera decennier tidigare.
Filmens långsamma inledning, på nästan en timma, innan att man förstår vart det lutar, är först lite påfrestande. En thriller utan action? Men uppbyggnaden av spänningen är raffinerad och väntan på avhandling och avslutning är effektiv, även om utgång snart blir given. Ungdomarna i ”Nocturama” är inte terrorister och har inget särskilt budskap med sina attacker. De beskrivs i media som “statsfiender” och därför inte förhandlingsbara, utan ska elimineras. Ungdomarna är mycket allvarliga och verkar frustrerade och utleda på sina känslomässigt händelselösa liv. Den till ytan planerade och systematiserade samhällslivet, civilisationen, som är tänkt att skapa trygghet, riskerar att gå in i en tomhet, som i sin tur följs av någon slags revolt. Det som händer är ”oundvikligt” säger en av ungdomarna, utan att förklara sig. Våldet är planerat, men utgången är inte iscensatt, men är ändå ”oundviklig”. En urladdning, en vändpunkt är nödvändig, även om det kostar dem livet. En märklig slutsats, men kanske ändå inte helt orimlig.
”Nocturama” är krypande obehaglig. Efter våldsbrotten roar sig ungdomarna tillsynes planlöst med varorna, klär ut sig, dricker sprit och vin, badar, pratar om artister och dansar till dånade popmusik. Ett underhållande avbrott under natten är när en kille i mustasch tar på sig peruk och läppstift och mimar mycket uttrycksfullt till Shirley Bassey´s ”My Life”. Filmen är samhällskritisk och visar på ”tomheten i kapitalismens ihåliga glamour”, utan att peka på någon slags lösning. De unga aktörerna verkar spela sig själva och rör sig naturligt och utan överspel. Signifikativt är deras tomma blickar och intigheten i deras uttryck. Lyxen de vältrar sig i varuhuset ger dem ingen glädje.
Som biokväll för avkoppling och underhållning är ”Nocturama” nog alltför sökande och problematisk för att fånga en biosugen publik, som vill kickas av en story och sedan kunna lämna den utan eftertanke. Men filmen är annorlunda och skickligt gjord, men tomheten i ”ungdomarnas själar” tar man med sig hem. Ett filminnehåll att filosofera över och kanske länka till vår, till ytan, präktiga tillvaro i västvärlden. Vi borde nog oroas över vad vi ger för livsglädje och livsmening till våra välnärda och känslokalla ungdomar och peka på, vart de kan vända sina skriande behov av andlighet, verklighet och någon slags sanning.
Filmen borde få en fyra. Den är märklig och intressant som filmidé och även bra gjord, men segar ändå väl mycket första timman. Slutet går upp i ingenting och det är ändå lite snopet.
Tre filmögon av fem.
217-03-16
