Filmen handlar om Liam eller Zucchini som han kallas av sin mor. Han lever under tuffa förhållanden tillsammans med sin alkoholiserade mamma, som disciplinerar honom med stryk när han inte gör som hon säger åt honom. Av en ren olyckshändelse råkar han ha ihjäl henne. Ensam och övergiven med en misstro mot vuxenvärlden möter han den genom-snälle poliskommissarien Martin. Han vinner Zucchinis förtroende från första stund. Polisen tar med honom till ett barnhem där han till en början får ett tufft mottagande men efter hand får lära sig vad sann vänskap är.

Hans nya vänner blir Simon, Ahmed, Jojo, Alice och Beatrice. Så småningom är inte Zucchini längre det nyaste barnet på barnhemmet, när den omtyckta tjejen Camille flyttar in. Alla barnen på barnhemmet har olika bakgrund, men ändå en gemensam nämnare. Nämligen att de blivit svikna av vuxenvärlden. De som borde ha funnits där som en trygghet för barnen är borta.  Zucchinis nya liv präglas av vuxna som bryr sig om honom och sakta men säkert återuppbygger han sin tilltro till vuxna. Med en stark sammanhållning som svetsat barnen samman och en beslutsamhet kämpar de för att Camille ska slippa flytta till sin elaka och penninggalna moster.

Filmen visas både i en fransk originalversion med svensk text och en svenskdubbad version. Den hade världspremiär i Cannes 2016, där Claude Barras blev nominerad till ”Golden Camera”. Filmen har vunnit priser i bland annat Melbourne, Spanien, Polen och Schweiz. Filmen är tillåten från 7 år, vilket jag tycker är bra. Den har bitvis ganska tunga ämnen, men som också ger filmen mera tyngd.

Färgglada animerade figurer med uttrycksfulla ansikten ger liv åt filmen. Filmen kan inge hopp för många, även barn och unga, när livet känns mörkt. Trots allvarliga inslag, så förmedlar filmen också värme och glädje. Den går från ytterligheter i övergivenhet, ensamhet och svek till fin gemenskap, tillhörighet och kärlek. Filmen berör på flera sätt, men visar också möjligheter till ljus och lycka.

Filmen får fyra filmögon av fem.
2016-10-27