Winfried Conradi (Peter Simonischek) är en äldre man och pappa till dottern Ines Conradi (Sandra Hüller), som arbetar i Bukarest, Rumänien, på ett internationellt företag, Dacoil, som typ Controller. Hon tar sitt ganska glassiga arbete på största allvar och vill lyckas. Under ett hembesök hos sin pappa sitter hon mest i mobilen och pratar affärer. När dottern rest, beslutar sig pappa Winfred att spontant hälsa på Ines i Bukarest. Han vill bryta dotterns strikta och påfrestande jobb och förnya sin kontakt med henne. Winfried är skämtsam och hoppas att humor ska mjuka upp deras relation. Han infiltrerar i dotterns yrkesliv som den excentriske livsstilscoachen Toni Erdmann i peruk och löständer. Ines blir förskräckt och får katastrofångest och med rätta.
Maren Ade är född i Tyskland 1976 och har medverkat som producent i en antal dokumentära och fiktiva filmproduktioner. Hennes andra långfilm ”Du och jag” 2009 fick internationellt genombrott och tilldelades Juryns pris och Silverbjörnen vid Berlins International Film Festival 2009. Filmen ”Min pappa Toni Erdmann” skrev hon både manus till och regisserade. Filmen tävlade på Cannes Film Festival 2016 och vann där kritikerpris (FIPRESCI Prize) och nominerades även till Guldpalmen.
Maren Ade säger med egna ord att filmen delvis är självbiografisk. Tema familj intresserar henne såtillvida, att hon insåg att det inte gick att fly från den. Relationen mellan föräldrar och barn följder en hela livet på olika sätt.
Vad som imponerar mest i filmen är huvudrollsinnehavarnas prestationer. Sandra Hüller gestaltar utmärkta karriärkvinnan i kostym och höga klackar i möten med sina krävande chefer och affärsmän. Men när manus låter hennes mask krackelera med hjälp av pappans tokroliga upptåg blir rollen knappast trovärdig. Det blir överdrivet och gränslöst och möjligen kan en person i svår kris reagera så när spärrarna släpper. Det känns mera som en psykos än som någon som äntligen vågar vara sig själv.
Peter Simonischek är just den bullriga, gränslösa, bohemiska, äldre man han ska framställa. Men rollen övergår till burlesk fars och verkar tappa en lekfull, komisk charm, om rollen någonsin var tänkt som det. Men publiken har roligt. För mig blir det Åsa-Nisse på äventyr, bondkomik med platta påhitt och stilbrott.
Filmen är för lång med sina 162 minuter. I långa, utdragna scener är dottern Ines på olika affärsmöten med kollegor och kunder, middagar på lyxiga restauranger, nattklubbar och förhandlingar. Det är ointressant att följa. Vi behöver inte leva oss in i hennes affärer. Vi förstår snart vad hon gör och hur krävande hennes jobb kan vara.
Besöket på den rumänska landsbygden är i stark kontrast med det snobbiga affärslivet. Tonen mot arbetarna där är hård och oförsonlig. Men det fattiga visar gästfrihet mot Winfried och lånar ut sin toalett och ger honom påsar med äpplen från egen skörd. Det är rörande.
Men kan Cannes ha helt fel i sin uppskattning av filmen? Det måste vara ökentorka där på putslustiga komedier. Eller är det ny publik, som längtar efter att släppa taget om finkulturella produktioner och få ge sig hän åt buskis och fars? Det har jag i så fall all förståelse för. Jag skrattade också ett antal gånger på förhandsvisningen av ”Min pappa Toni Erdmann”, så helt fel som komedi är den måhända inte.
Det blir knappa tre filmögon av fem.
2016-09-13
