Kevine Kline, Morgan Freddman, Robert de Niro, Michael Douglas i Last Vegas.

Regi: Jon Turteltaub
Manus: Dan Fogelman
Skådespelare: Robert de Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman, Kevin Kline m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 105 min.
Land: USA
Spelålder: Barntillåten
Svensk biopremiär: 29 november 2013
Distributör: UIP
Länk till IMDb

Alltför snällt och förutsägbart, trots stark ensemble.
När den åldrande playboyen Billy (Michael Douglas) ska knyta band med sin hälften så unga flickvän, kontaktar han sina gamla barndomsvänner från Brooklyn. Trots att de alla närmar sig sjuttio har ”The flatbush four” hållit kontakt, även om de nu är spridda över landet. Den frånskilde Archie (Morgan Freeman) har satts i husarrest av sin son efter en stroke. Sam (Kevin Kline) har tröttnat på sitt äktenskap i det pensionärsdominerade Florida. Paddy (Robert de Niro) bor kvar i New York, där han blivit en bitter enstöring efter fruns död. När Billy hör av sig, bryter de dock alla upp och åker till Las Vegas för en svensexa, som staden aldrig sett like till. Under denna helg upplever de fyra vännerna hur tiden sprungit ifrån dem, men även att livet inte är slut bara för man är pensionär.

Den som väntar sig en Baksmällan goes senior blir nog lite besviken. Visst förekommer det fylla, massvis med urringningar (på unga kvinnor) och pinsamma ålderskrockar, men det är ändå snällt och trivsamt. Visst känns det skönt att se en amerikansk komedi utan överdrivet mycket grabbigt kåt-flås (trots att det förekommer), droger och bajs. Men med en så stark rollista borde man kunnat vrida allt ytterligare ett par varv. Det finns några guldkorn dock. Herrarnas gnabbandeoch klagande över prostata och gnäll över modern musik är underhållande. Likaså när de blir misstagna för att vara gangsterkungar, vilket blir det extra kul att se. De Niro köra på med lite gammalt maffiamanér. Men som många andra bra idéer i filmen slarvas de bort och försvinner alltför snabbt. Dessutom är den väldigt förutsägbar. Nästan allt som ska föreställa överraskningar går att se från en mils avstånd.

Filmens styrka ligger då i dess ensemble.  Alla gör bra ifrån sig, speciellt Morgan Freeman, som äntligen lyckas ta sig ur sitt äldre mentorsfack och här får spela på en förvånande komisk bredd. Dessutom är användandet av Mary Steenburgen en lyckoträff. Hennes livsglada barsångerska hjälper både filmen och våra herrar att lysa upp i de scener hon är med.  Förvånande nog är det faktiskt Robert De Niro som skiner starkast. Hans förvandling från bitter gubbstrutt till en mer öppen man är härligt att se, efter så många år av tvivelaktiga val av roller och autopilotsagerande.

Summan av kardemumman är att Last Vegas är en underhållande komedi, men alltför förutsägbar och säker för att höja sig över mängden.

Två filmögon av fem
2013-11-26