Recension: Kvartetten

eye eye

Kvartettten
Maggie Smith som operasångerskan Jean Horton i Kvartetten.

Regi: Dustin Hoffman
Manus: Ronald Harwood
Skådespelare: Maggie Smith, Michael Gambon, Billy Connolly, Pauline Collins m.fl. Speltid: 98 min.
Kategori: Komedi, drama
Biopremiär: 1 februari 2013
Distributör: Svensk Filmindustri
Länk till Imdb

Charmfullt och pratigt om musikstjärnor på hemmet. På pensionärhemmet Beecham House för ålderstigna musiker, kommer den firade operadivan Jean Horton (Maggie Smith) in som ny gäst. Hennes ankomst sätter igång känslor av olika slag hos de boende. Hennes f.d. make Reggie (Tom Courteny) tar avstånd ifrån henne. Jean tål inte rivalen från förr, sopranen Anne Langley (Gwyneth Jones). När den årliga Verdigalan på hemmet närmar sig vill några ha med Jean i kvartetten ur Rigoletto.  Det blir motstånd och förvirring, men så ställer alla upp för den goda sakens skull.

Filmen bygger på teaterpjäsen med samma titel och som spelats på bl.a. Stadsteatern i Stockholm 2005 och även satts upp av Berit Carlberg på Hebbevillan i Södertälje 2009. Nu har Dustin Hoffman, med hjälp, samlat ihop ett antal engelska celebra skådespelare och även operasångare och överfört pjäsen till bioduken. Resultatet är en trivsam film, som bygger på dialogerna.

Trots det vackra filmfotot av John de Borman, så blir det filmad teater. De duktiga och erfarna aktörerna gestaltar sina roller med stil och humor, men historien stannar på ytan. Det finns en underton av tragedi hos firande, åldrade konstnärer, som bara har döden att se fram emot, men det allvaret tar de med gott humör. Stjärnornas små konflikter och temperament håller igång dem och stämningarna växlar.

Äldre publik roas nog av att se det gamla gardet från film och TV och vi får smakprov från olika operor som La Traviata, Tosca, Rigoletto, även stråkmusik och lite Music hall sånger.

Filmen är en hyllning till främst Maggie Smith. Dustin Hoffman ger en bra personregi, men det räcker inte. Historien skulle stannat på teatern, men för några blir filmen ändå en lättsam och oförarglig biostund.

Det är roligt att få se ”Manuel” (Andrew Sachs) från TV-serien Fawlty Towers, i filmen som dirigent. Världssopranen Gwyneth Jones, som även gjort många operafilmer, sjunger Toscas bön med stor inlevelse.

Det blir två filmögon för det vackra filmfotot, för magiska Maggie Smith och för de roliga rollkaraktärerna.
2013-01-24
JanEjeF

Jan-Eje Ferling