Under årens lopp har åtskilliga romaner, teaterpjäser och operor producerats om Frankrikes nationalhelgon Jeanne d´Arc. Sedan filmens barndom uppges ett fyrtiotal filmer ha spelats in om bonddottern från byn Domremy i Lorraine som under hundraårskriget mellan Frankrike och England klär sig i manskläder för att befria Orleans, installera Frankrikes tronföljare Karl på tronen och fördriva engelsmännen ur landet.
Historiskt är dansken Carl Th. Dreyers stumfilm ”En kvinnas martyrium” (1928) en av de mer kända filmatiseringarna. Den uppges bygga på domstolsprotokoll som fastslog Jeanne d´Arcs dödsdom på bålet efter genomfört uppdrag. Hollywoodregissören Victor Fleming tog sig an Jeanne d´Arc med Ingrid Bergman, då 33 år, som jungfrun av Orleans i ”Joan of Arc” (1948). Jean d´Arc kom sedan att filmas av bland andra Luc Bresson i en blodig 1400-tals action ”Jeanne d´Arc” (1999).
Den Cannes-belönade Bruno Dumont med filmer som ”Mänsklighet” (1999 och ”Flandern” (2006), är ytterligare en fransk regissör som i sin nu aktuella film valt att egensinnigt skildra Jeanne d´Arcs barndom. Det har onekligen blivit en annorlunda version med den unga Jeanette (Jeanne d´Arc) i centrum för en musikal där dialogen rappas fram till fårs bräkande och heavey metalsound under dans och headbanging.
Dumonts tidigare filmer (som jag inte sett) uppges bland annat i något fall ha berört ämnet religiös fanatism. Hur fanatismen i en troskyldig version i norra Frankrike tar sig uttryck är också vad ”Jeanne d´Arcs barndom” beskriver. I huvudsak utspelar sig filmen vid floden Meuses sandstränder. Där vaktar den 8-åriga Jeannette familjens får. Året är 1425. Jeanette är starkt berörd av svälten och det långvariga lidande som engelsmännens ockupation och deras franska allierades framfart orsakar hembyn.
Nunnan Gervaise försöker i ett exstatiskt rapp- och dansnummer förmå Jeannette att inte tvivla på Guds mening med det förödande kriget. Vid 12-års ålder får Jeanette sin första uppmaning att rädda Frankrike av tre gudomliga sändebud. Efter nya uppenbarelser finner Jeanne några år senare tiden inne att ta sig an sin gudomliga uppgift. Längre än hit följer inte filmen hennes fortsatta öde.
Bruno Dumont använder sig enbart av icke professionella skådespelare i filmens få roller. Amatörerna gör alla bra ifrån sig, inte minst Jeanette som barn (Lise Leplat Prudhomme) och tonåring (Jeanne Voisin). De förmedlar båda en troskyldig bild av det blivande helgonet.
Ett musikaliskt drama av denna typ medger få fakta om de komplicerade historiska, psykologiska och religiösa förhållanden som får Jeannette att gripa in i kriget. Lägg därtill att dialogen som rappas fram till heavey metalsound gör filmen svårtillgänglig, rent av aningen bisarr, men också närmare den religiösa mystik som helgon formas av.
Jag ger, efter viss tvekan, tre filmögon av fem till dramat om den headbangande Jeanettes troskyldiga barndom.
2018-01-29
