Regi: Kjell Sundvall
Speltid: 130 min.
Filmkategori: Thriller, drama
Land: Sverige
Premiär: 9 september 2011
Från ålder: 15 år
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Lysande Stormare i melodramatisk mordgåta
Förhörsledaren Erik Bäckström (Rolf Lassgård) tvingas återvända till sina norrländska hemtrakter för att lösa en mordhistoria, där både lokal polis, jägare och Eriks släktingar verkar inblandade. Snart är konflikterna i full sving, framför allt mellan Erik och ortens polis, Torsten (Peter Stormare). Torsten gör allt för att förhindra utredningen och har, av personliga skäl, redan utsett gärningsmannen, Jari Lipponen (Eero Milonoff). Erik tar stora risker, när han börjar gräva i brottsmaterialet. Han inser snart att mordet på den unga kvinnan Elin bottnar i djupa familjekonflikter, misshandel, lögner, lokalpatriotism, otrohet och sjuka lojaliteter.
Regissören Kjell Sundin gjorde rätt när han, efter tvekan, beslöt att göra en uppföljare av Jägarna. Det finns tillbakablickar i 2:an, som man inte förstår, om man, som jag, inte sett 1:an, men det spelar mindre roll. 2:an står på egna ben och dramat har en egen historia med alla ingredienser för en spännande thriller och med stjärnaktörer i den svindlande vackra, norrländska landskapet i höstskrud, Överkalix.
Peter Stormare gör ett fantastiskt rollporträtt av den psykotiske polismannen Torsten. Med små och stora medel mejslar han fram en komplex karaktär, som, förutom filmstoryn, är filmens stora behållning. En briljant och skicklig skådespelare, som kan vända det stereotypa till stor konst. Rolf Lassgård är rutinerad och övertygande som mordutredare Erik, men är ibland för manierad i försök att göra den ganska platta rollen intressant.
Annika Nordin som Torstens förtryckta hustru Karin. Hon övertygar inte, därför att hon är för sofistikerat vacker och saknar norrländsk kärvhet och karaktär. Eero Milonoff tecknar med kraft den alkoholiserade busen Jari, som med kompisen Esa (Juho Milonoff) är ortens sociala problembarn.
Rollfigurerna är tyvärr ganska schablonmässiga och snudd på diskriminering av utstötta sverigefinnar med drog- och sociala problem. Filmfotot av Jallo Faber är storslaget, även om filmskärpan kunde varit bättre. Men han fångar utmärkt aktörernas uttryck och kroppsspråk och förför oss med de grandiosa vyerna. Manusförfattarna Björn Carlström och Stefan Thunberg har skapat en stark berättelse med kärnfull dialog.
Filmslutet är dock för operamässigt för att ge full pott, även om upplösningen knappast kunde blivit någon annan. Slutscenen, med de välputsade offren tillsammans med Erik i ett idylliskt vinterlandskap, känns för tillrättalagt och påklistrat. Konsekvenserna av det våldsamma dramat måste satt spår hos olycksoffren, som ändå fått livshotande, synliga skador. Fyra starka filmögon för en spännande filmupplevelse med skickliga skådespelare och filmmakare, som vi har all anledning att vara stolta över.
Jan-Eje Ferling
