Violeta Palukas och Teo Gutiérrez Moreno i Jag kallas Ernesto
Regi: Benjamín Àvila
Manus: Benjamín Àvila/Marcello Müller
Land: Argentina/Spanien/Brasilien
Genre: Drama
Speltid: 112 minuter
Skådespelare: Teo Guttierez Moreno, Ernesto Alterio, Natalia Oreiro, César Troncoso, Cristina Banegas m.fl.
Svensk Biopremiär: 11 oktober 2013
Distributör: Folkets bio
Länk till Imdb
Engagerande vardagsdrama mitt i gerillakampen.
Året är 1979 och militärjuntan styr i Argentina. Tolvåriga Juan återvänder med sin familj till landet efter att ha befunnit sig i exil. Juans föräldrar är aktiva i motståndsrörelsen och har kommit tillbaka för att kämpa mot juntan. Själv längtar Juan efter att få leva sitt liv. Deras kamp är kantad av rädsla, hopp, osynliga hot men även vardag.
Vi får framförallt följa Juan eller “Ernesto”, vilket blir hans namn utanför hemmet. Berättelsen har Juans perspektiv och vi lär känna människorna i hans omgivning genom honom. Filmen är i första hand en skildring av människor och hur de handskas med livet som de blivit tilldelade. Genom sin avskalade enkelhet kommer vi nära Juans familj, som porträtteras väldigt fint av en stark skådespelarensemble.
Som åskådare kommer man snabbt in i filmen. Den raka realistiska tonen kontrasteras med visuellt tilltalande stycken. Emotionellt överväldigande dramatik målas upp genom tecknade sekvenser. Blandningen av stilgrepp förhöjer allvaret och ger en djupare kontakt till barnets perspektiv på händelserna.
Skådespeleriet är till stor del engagerande. Den vuxna ensemblen är lika trovärdig som den är berörande. Det finns några svackor hos den yngre ensemblen, men inget som på allvar skadar upplevelsen. Filmens tempo kan stundtals kännas ambivalent och vid några tillfällen glömmer regissören bort att filmens realistiska stycken är gripande på grund av sin realism och satsar på en mer “filmisk kvalité”. Detta till trots har berättelsen en tveklös styrka i sin vardagliga ärlighet.
Jag kallas Ernesto får fyra filmögon.
2013-10-07
Mikael Ersson |