Recension: Insidious

eye

insidous

Regi : James Wan
Speltid: 105 min.
Premiär: 13 maj 2011
Genre: Skräck
Distributör: AB Svensk Filmindustri

Skrällig rysare i gamla spår
Renai (Rose Bryne) och Josh (Patrick Wilson) har flyttat in i ett äldre hus med sina tre barn. Äldste sonen Dalton (Ty Simpkins) råkar ut för en olycka på vinden och hamnar i oförklarligt koma. Huset tros vara hemsökt av onda andar, som skrämmer iväg familjen till nytt hus, men där fortsätter spökerierna. Orsaken är Daltons koma, som dragit till sig elaka vålnader. Till sist ber familjen mediet Elise (Lin Shaye) med hennes båda “ghost hunters” om hjälp. Pappa Josh lyckas hämta hem sonen Dalton från de astrala dimensionerna, men blir själv offer för hemsökelser.

Filmens producent är Oren Peli, som regisserade lågbudgetfilmen ”Paranormal Activity” från 2007 och som med enkla medel blev en höjdare i skrämselhicka. Insidious´ handling är nästan identisk med “Poltergeist” från 1982 som producerades av Steven Spielberg och som blev en världssuccé. Insidious har ingen egen profil eller nya grepp i genren skräck. Allt känns igen. Man har höjt ljudvolymen betydligt och försökt raffinera överraskningsmomenten, men allt känns som gammal skåpmat. Man blir visserligen extra berörd när små barn utsätts för, om än fiktiva, onda andar. Men knepen håller inte för ge filmen mer än ett filmöga, och knappt det. Likväl, en mörk kväll med rätt stämning så ger filmen några kalla kårar och obehagliga kallduschar. Men “vi har sett det förut, och bättre”.  Slutet på filmen öppnar, helt klart, upp för en “Indsidious 2”

Jan-Eje Ferling