Om filmhistoriens kanske obeslutsammaste kärlekspar och en tillbakahållen kärlek utöver det vanliga, berättar Hong Kong-baserade regissören Kar-Wai Wong i sitt romantiska filmdrama ”In the Mood for Love”. Filmen uppmärksammades stort i Cannes när det begav sig och har med åren blivit något av en ikon i genren. Den har snart nypremiär på svenska biografer.
”In the Mood for Love” (2000) ingår i Kar-Wai Wongs filmtrilogi där regissören, i huvudsak ur ett manligt perspektiv, utforskar kärlekens möjligheter. Filmerna handlar alla om sökandet efter kärleken, minnet av den stora kärleken och kärlekens flyktighet. Trilogin berör också kärlekens omöjlighet eller dåliga timing i människors liv. Övriga två filmer är Hong-Kong-dramat ”Days of Being Wild” (1990) om en ung mans sökande efter sin mor och kärleken, samt dramat ”2046” (2004) som bitvis är en uppföljare till ”In the Mood for Love”.
I ”In the Mood for Love” förflyttas vi tillbaka till ett Hong Kong-kvarter där alla känner alla. Året är 1962. Där, i ett trångbott hyreshus, lär nyinflyttade Sus (Maggie Cheung) och Chows (Tony Leung) familjer känna varandra. På kvällarna runt grannens Mahjong-bord och i kvarterets dunkla gränder möts Su och Chow ibland och byter några ord. När Su och Chow misstänker att deras respektive partner har en kärleksaffär ihop, till och med rest bort tillsammans, söker de varandras tröst. Vänskapen övergår i attraktion. Men är timingen den rätta? Väljer det sorgsna paret att hålla känslorna tillbaka eller bejakar Su och Chow sin nyfunna kärlek?
Till hjälp att berätta om den komplicerade kärleksrelationen har Kar-Wai Wong sin ständige fotograf Christopher Doyle och ytterligare två fotografer som i sensuell slow-motion och gulnad 60-tals nyans fångar parets försiktiga möten i dunkla trappuppgångar och regnvåta gränder. Lägg därtill oförglömlig filmmusik. Återkommande ledmotiv är ”Yumeji´s Theme”, en vemodig valsmelodi som följsamt förstärker stämningen av återhållen kärlek och, år senare, minnet av det som en gång var. Valsen, ibland framförd på ensam fiol ibland till full orkester, kompletteras av Nat King Coles sammetslena röst i några kända sånger.
Någon gång på 40-talet kallade författaren Harry Martinsson biograferna för ”De livsfegas tempel”. ”In the Mood for Love” passar som hand i handske publiken i detta tempel. Den som en gång sett filmen i biomörkret glömmer inte kärleksparet och vad många anser vara Asiens stora kärleksfilm. Och visst bör 20 år gamla ”In the Mood for Love” ännu ses och ses om, trots att fräschören har mattats något med åren. Filmen ska med fördel också ses på stor duk för att helt komma till sin rätt
Jag ger fyra filmögon av fem till ”In the Mood for Love”.
2020-11-08
