I Blerta Bashollis ”I koltrastens land” (originaltitel ”Hive”, som i ”bikupa” på engelska) skymtar människor i vita dräkter i filmens inledningsscen. Aha, biodlare! hinner jag tänka. Men det är inte biodlare vi ser. Det är något betydligt mer obehagligt. Filmens huvudperson, Fahrije, har kommit för att inspektera resterna av gamla kroppar från en sju år gammal massgrav, för att undersöka om hennes försvunne man är en av dem vars kvarlevor har hittats. Familjen hoppas fortfarande att han ska leva. Kanske, kanske… FN-personalen som jag först misstog för biodlare är klädda i heltäckande dräkter när de hanterar det lilla som finns kvar av de döda. De tar hand om de anhöriga som ibland, ibland inte, hittar resterna av en sedan länge försvunnen familjemedlem.

Fahrije lever i byn Krusha e Madhe, som även kallas ”änkornas by”, tillsammans med sin handikappade svärfar och sina två barn. Hon får allt svårare att hanka sig fram på de småpengar som honungen från hennes bikupor genererar. Som utfyllnad får hon, och alla de andra kvinnorna, små bidrag från välgörenhet. Trots att arbetslösheten är utbredd i byn, går det i detta patriarkala och historiskt kommunistiska samhälle bara inte för sig att en kvinna skulle kunna driva ett företag eller ens köra bil. När Fahrije försöker tillverka den balkanska specialiteten ajvar, en röra av rostad paprika, och sälja den kommersiellt, bryter därför helvetet löst. Hon försöker engagera fler kvinnor och övertyga dem om att detta kan vara ett möjligt sätt att försörja familjerna på. Men alla andra motarbetar henne. Hon drabbas av upprepade sabotage, och till och med hennes egen familj gör vad de kan för att hindra henne.

Filmen är baserad på verkliga händelser, och det är verkligen frustrerande att se hur en kvinna med kloka idéer behandlas som en mindre vetande varelse som bara ska lyda familjens patriark, i detta fall den gamle handikappade svärfadern, som inte är till någon större hjälp, utan i stället lastar ned Fahrije ännu mer med sina vårdbehov. När jag tänker på att filmen faktiskt har utsetts till att bli Kosovos bidrag till Oscarsgalan 2022, är jag ändå ganska hoppfull inför framtiden. Detta verklighetsbaserade drama tog vid sin världspremiär vid filmfestivalen Sundance 2021 såväl kritikerna som publiken med storm. Den är den första film hittills som tilldelats tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset.

Filmen är kort, bara 84 minuter, men det räcker fullkomligt för att återberätta den gripande historien. Regissören Blerta Basholli står även för manus, och filmteamet imponerar också: kameran kryper ofta mycket nära Fahrije (utsökt spelad av Yllka Gashi) och återger hennes tankar och vanmakt. Gashi imponerar inte bara med sitt starka skådespeleri. Hon räds varken otäcka scener (som när hon hanterar bin och blir stungen upprepade gånger) eller tungt kroppsarbete. Jag hoppas få se mer av både Bashollis och Gashis arbete framöver, och jag är viss om att den mångfaldigt belönade filmen ligger bra till för flera andra priser framöver.

Koltrasten i filmtiteln syftar på ”Kosovo”, som i sin tur heter ”Trastfältet” på serbiska och albanska. Jag ger filmen fyra filmögon av fem.
2021-11-22