Recension: I Guds namn

Fängslande, trovärdigt verklighetsdrama om pedofila skandaler i katolska kyrkan
eye4
Originaltitel: Grâce à Dieu (By the Grace of God)
Regissör och manus: François Ozon
Genre: Drama, brott
Land: Frankrike, Belgien  
Språk: Franska
Längd: 137 min.
Skådespelare: Melvil Poupaud, Denis Ménochet, Swann Arlaud m.fl.
Åldersgräns: 11 år
Svensk biopremiär: 22 november 2019
Distributör: Edge Entertainment

Filmen I Guds namn är ett faktabaserat drama om män, som utsatts för sexuella övergrepp av en katolsk präst, Bernard Preynat (Bernard Verley) när de var barn under 1970- till början av 1990-talet. En kyrklig domstol fann Preynat skyldig till övergrepp och han har också erkänt dem. Liknande skandaler har uppdagats i den katolska kyrkan under de senaste decennierna.

Alexandre Guérin (Melvil Poupaud) är en av tre överlevande män som filmen fokuserar på. Han är gift och har fem barn och är hängiven katolik och har tillsammans med sin hustru Marie Guérin (Aurélia Petit) låtit sina barn upptas i den katolska kyrkan. Alexandre arbetar i bank och har en ordnad, fungerande tillvaro, men plågas av sina minnen och beslutar sig för att ta upp övergreppen med sin kyrka 2015 och uppmuntrar också andra män att göra samma sak. Alexandre blev misshandlad att Preynat under dennes pojkscoutsgrupp i staden Sainte-Foy-lés-Lyon. Han söker upp kardinal Philippe Barbarin (Francois Marthouret) som är ärkebiskop i Lyon för att försäkra sig om att Preynat i sin tjänst inte har kontakt med barn. Men Barbarin tvekar om att disciplinera Preynat och vill inte polisanmäla honom. Han ordnar ett möte mellan Alexandre och Preynat i hopp om att Alexandre ska förlåta sin missbrukare, som erkänner övergreppen, och sedan låta händelserna tystas ner. Kardinal Barbarin känner sig kränkt av att använda ordet ”pedofili” och föreslår i stället ordet ”pedosexuellt

De andra två drabbade männen är François Debord (Denis Ménochet) och Emmanuel Thomassin (Swann Arloud), båda ateister, men som Alexandre också ha stöd av sina hustrur att driva sina anklagelser vidare till offentligheten och till domstol. De har också antastats av Preynat och har svårt att komma över sina trauman. Emmanuel verkar, till skillnad från de två andra, vara socialt och medicinskt skadad av sina erfarenheter. Han får epileptiska anfall när han pressas för hårt, är arbetslös och lever i en instabil relation till sin flickvän.

François Debord reagerar kraftfullt och vill ut i offentligheten med männens erfarenheter och driva dem juridiskt till fällande domar mot Preynat. Alexandre är tveksam att offentliggöra händelserna, men ger med sig. François tar initiativ till en websida, ”Bryt tystanden”, för män som råkat ut för samma övergrepp. I filmen framkommer att Preynat utsatt ett 80-tal pojkar för sina övergrepp. Det gör att perspektivet på brotten fördjupas och man förfasas över hur äldre, bildade, aktade män i sina befattningar begår sådant våld och göra sådana traumatiserande kräkningar mot barn. Även flickor har utsatts för övergrepp av präster.

Alexandre träffar också en numera byggnadsarbetare som först visar sin förtvivlan av att blivit antastad av Preynat, men vill inte delta i offentliga anklagelser. Han sätter locket på och blir aggressiv när Alexandre besöker honom på hans arbetsplats och ber honom ”dra åt helvete”. Han menar att hans lägre sociala status är, till skillnad från Alexandre François borgerliga liv, ett hinder för honom att gå ut med sin bitterhet och sina minnen. Gemensamt för männen är att de bär på ett raseri av sina trauman, men hanterar sina känslor på olika sätt.

Filmen har ett snabbt berättartempo som är till fördel för en mer diskuterande och berättande form i stället för våldsamma scener och tillbakablickar. Några korta scener visar hur präster på pojklägren väljer ut sina favoriter bland gossarna och tar med dem in i sina tält eller till skogsdungar. En del av handlingen skildras av en berättarröst som återger innehåll i epostmeddelanden, i intervjuer och i brevväxlingar. Det gör att filmen har en rapporterande form som gör dramat sakligt och trovärdigt.

Regissören och manusförfattaren François Ozon förfaller aldrig till känslosamhet eller använder det allvarliga temat för att förstärka dramaupplevelsen. Skildringen av filmen är trovärdig för sin vederhäftighet och realistiska form. Filmen är fiktion men helt baserat fakta. Den känns stundtals som dokumentär i sin form och det är också till fördel för ämnet och filmens innehåll. Det är neutralt och sakligt berättat, men blir aldrig tråkigt. Dramat förs hela tiden framåt och man vill veta hur det går.

Alla aktörerna är mycket trovärdiga i sina roller. Castingen är ypperligt gjord och scenografin som hämtad ur verkligheten. Filmfotot av Manuel Dacosse ger klarhet och är stämningsskapande i sin ljussättning och bildsättning. Filmens form är utmärkt för dramat och budskapet. Det blir aldrig tråkigt, eftersom omfattningen av brotten breddas och blir blottade i sin fasaväckande karaktär.

Man inser hur smärtsamt männens upplevelser är och hur ärren skaver i deras dagliga liv. Läkningen blir kanske aldrig total, men att våga tala om det som hänt, få stöd i media och av domstol och i offentligheten ändå kan göra, att det inte känner sig ansvariga och att det förhoppningsvis kan tona ner känslor av skuld och skam. Detta lyfter Ozons filmdrama fram på imponerande sätt.

En tråkig eftersmak blir dock, att även om prästen Preynat erkänner sina handlingar och också sökt hjälp för sin läggning, så uteblir straffen för brotten heller förmildras. År 2018 åtalades dock kardinal Barbarin för mörkläggning av sexuella övergrepp, förövade av prästen Bernard Preynat i ärkestiftet Lyon. Den 7 januari 2019 inleddes rättegången mot kardinal Barbarin och fem andra präster och den 7 mars 2019 dömdes Barbarin till sex månaders villkorligt fängelse för att ha mörkat sexuella övergrepp mot minderåriga. Den nu 73-årige prästen Bernard Preynat förklarades skyldig för sexuella övergrepp av minderåriga av en kyrklig domstol, men påföljden har ännu inte fastställts. Preskriptionstiden för brotten har utgått i de flesta fall, men François Ozon med andra män vill att den tiden förlängs till 30 år.

I Guds namn är en vuxenfilm, men innehållet är inte på något sätt svårförstått. Det är mänskligt och tydligt, spännande, fasansfullt och upprörande, men hela tiden intressant. När man recenserar en film är det inte alltid lätt, att helt skilja ut de filmiska kvalitéerna från filmtemats generella relevans. I Guds namn är en viktig film för sitt innehåll, men är också mycket välgjord och mycket bra berättad.

François Ozon vann Silverbjörnen av Grand Jury Prize vid Berlins International Film Festival 2019 och nominerades där till Guldbjörnen för bästa film.

Filmen får fyra starka ögon av fem.
2019-11-12