Recension: Hopp

eye eye eye

hopp

Regi: Tim Hill
Speltid: 105 min.
Premiär 1 april 2011
Distributör: United International Pictures

Charmig familjefilm med live och animation
Den unge, arbetslöse Fred (James Marsden) råkar en dag med bil köra på E.B., Påskharens son, som lämnat stora påskgodisfabriken där hans far regerar. E.B. vill nämligen bli trummis i ett rock ‘n’ roll band i Hollywood.

Fred mötte själv Påskharen som barn och drömmer om att själv bli en sådan. Under tiden söker han andra jobb och försöker också hjälpa E.B. att göra karriär som trummis.

Men i påskgodisfabriken är det uppror. Kycklingchefen vill ta över verksamheten och tar Påskharen tillfånga. Han skickar också ut tre “rosa baskrar”, som ska hämta hem E.B. Fred blir också infångad och alla tre riskerar att bli dödade av Kycklingchefen. Men det ordnar upp sig efter lite kamp.

Hopp är en rolig och välgjord film, som skickligt blandar live action och animation. Samspelet mellan Fred och E.B. är underhållande. Handlingen är troligen lite för komplicerad för de minsta, men barnen på pressvisningen skrattade åt de dråpliga situationerna, som figurerna är charmiga. Inledningen berättar om filmens föregångare, vilket känns både onödig och svårförstådd.

Filmen har många likheter i uttryck och story med tomtefilmer och kycklingfilmer i genren. För vuxna kan typer och miljöer upplevas som stereotypa. Men barn älskar att känna igen sig och hör gärna samma saga igen.

James Marsden, prisbelönt aktör med många filmroller bakom sig, gör karaktären Fred med stor energi och utspel, Det blir lite klichéartat, men räcker gott för rollen. Filmfotot är läckert och grafiken imponerar. De svenska rösterna är bra, utom den elake kycklingchefen, som bryter på något språk och blir svårt att förstå.

Tre filmögon för skicklig animation, komiska händelser och förtjusande djurfigurer.

Jan-Eje Ferling