Den nyblivna änkan Emily Walters (Diane Keaton) befinner sig i en ekonomisk kris såväl som en livskris och vet inte vad hon ska göra av sig själv. En dag stöter hon på den hemlösa mannen Donald Horner (Brendan Gleeson) som i närmare 20 år har bott i Hampstead parken i London. Filmen Hemma i Hampstead (2017) följer Donalds kamp om rätten att få bo kvar där han känner sig hemma, och hur man genom att finna någon annan kan få turen att finna sig själv.
Hemma i Hampstead bygger på en sann historia om en hemlös man vid namn Harry Hallowes som bosatte sig i parken Hampstead Heath 1986. Efter att ha levt närmare 20 år i sitt egenkonstruerade skjul omgiven av odlade grönsaker och frukter, så stod området inför en ombyggnation som skulle leda till Harrys vräkning. Till skillnad från filmen hade Harry stort stöd från de närmsta grannarna, men skydde nära relationer. Denna amerikaniserade filmatisering är regisserad av Joel Hopkins som bl. a. har gjort Last Chance Harvey (2008) och Jump Tomorrow (2001).
Hemma i Hampstead är ett mindre lyckat försök till att efterlikna filmen Notting Hill. Men en handling innehållande bostadskriser, hemlöshet, ekonomiska problem och själsliga resor borde det finnas drama i överflöd. Men ett klyschigt manus och alltför pittoreskt bildspråk gör filmen bara till en kärleksdrama/komedi i mängden. En värmande aspekt av filmen var dock hur både Gleeson och Keaton’s rollkaraktärer har uppenbara brister, men tack vare skickligt skådespeleri så lyckas de gestalta dem till mer sympatiska och relaterbara. Personkemin mellan dem var inte en match ”made in heaven” men de lyckas ändå få fram de nervösa fjärilarna i magen man får som nyförälskad. Det, till skillnad från den lite torra humorn får mungipan att dra upp en aning i bland.
Filmen var en lagom trevlig och lättsmält upplevelse men som jag inte kommer att minnas eller se om. Men är du ett fan av just lättsmält kärleksdrama/komedi, så är detta dock en film du inte får missa.
Hemma i Hampstead får knappa tre av fem filmögon.
2017-07-22