Regi, foto och manus: Måns Månsson
Filmkategori: Hybrid-komedi
Skådespelare och medverkande: Lars-Erik Berenett, Göran Lambertz, Sven Anér, Täppas Fogelberg m.fl.
Land: Sverige
Längd: 74 min
Censur: 15 år
Biopremiär: 23 november 2012 (visas även på Stockholms Int. Filmfestival)
Distributör: Scanbox Entertainment
Imbd

En okonventionell, men sevärd polisfilm om Palmmordet.
Tematiskt tar Hassel-Privatspanarna upp Palmemordet. Huvudkaraktären, den pensionerade poliskommissarien Hassel, kongenialt gestaltad av Lars-Erik Berenett, är fixerad vid det olösta Palme-mordet. Då han inte kan se helheten söker han sanningen i detaljer som är paradoxalt redan beskrivet i polisutredningen. Filmen är Måns Månssons långfilmsdebut som spelfilmsregissör. Han har tidigare gjort den Guldbaggenominerade, dokumentära långfilmen Herr Landshövding (2008) och varit filmfotograf för Avalon (2011).

”Hassel no 12” skiljer sig specifikt från andra Hassel-filmer och generellt från den svenska och i synnerhet den amerikanska polisfilmen. Månsson har i detta ironiserande verk riktat kritik mot själva företeelsen svensk polisfilm, liksom svensk polisutredning. Dessutom är Hassel, mer eller mindre, den svenska polisfilmens utgångspunkt, som möjliggjort serierna Beck, van Veeteren, Wallander etc. Manuset i Hassel-Privatspanarna är bara löst baserat på Svedelids ursprungliga romanfigur.

Hassel-Privatspanarna kallas hybrid-komedi och är gestaltad i en icke-glamorös semi-dokumentär socialrealistisk stil. Humorn är konsekvent lågmäld och ironiskt intellektuell och övervägande underhållande. Filmen anges i eftertexterna vara inspelad i S-VHS, ett format (från Palmes tid!) med lägre skärpa och kornigarebild, vilket ger en visuell look av dokumentär, inte helt olikt de danska s.k. Dogma-filmerna.

Den före detta polisen Hassel försöker fylla sitt existentiella tomrum med att lösa Palmemordet, vårt största nationella mysterietrauma. Tillsammans med sina ännu aktiva poliskollegor görs futtiga och tafatta rekonstruktioner för sanningens skull, eller som terapi? Men den vanliga svenska åskådaren kan känna igen sig i Palmeutredningens ekorrhjul.

Välkända och aktuella Palmemordsdebattörer medverkar, som sig själva (?) och ger det hela en mycket speciell touch.  Justitierådet Göran Lambertz och framför allt journalisten och konspirationsteoretikern Sven Anér, som kanske sitter inne med ännu mera information, medverkar. Vill vi veta mera och frågan är om vi skulle tåla sanningen? Greppen känns nyskapande i svensk film och fungerar bra i stort. Filmen hade dock tjänat på att tajtas till lite och använda mera av spelfilmens konventioner för att emotionellt komma närmare huvudkaraktären.

Man kan också tolka filmen som ett kongenialt uttryck för den breda svenska allmänhetens stora missnöje och kritik av den miserabelt inkompetenta eller varför inte brilliant kompetenta mörkläggningen av Palmemordet och dess labyrinter. Det blev ju trots allt världshistoriens dyraste polisutredning. Hassel bär också den vanliga svenskens frustration. Det är verkligen synd om honom och han förtjänar ett bättre öde. Gör vi inte alla det?

Filmen rekommenderas för en publik, som är beredd på att se en okonventionell polisfilm och som ger en allmän sammanfattning om Palmemordet, utan att lägga några direkt revolutionerande pusselbitar till det nationella traumat. Filmen börjar och slutar med en intressant metafor: Vem sitter inne med sanningen?

Filmen får tre välförtjänta filmögon.
2012-11-06

László-Schüszler