Halvdan Viking (Vilgot Hedtjärn) är elva år och bor i Östbyn med smeden Björn (Peter Haber) efter att hans pappa gett sig av på plundringsfärd. Men Halvdan är ingen “riktig” viking. Han haltar (när han kommer ihåg det), har dåligt självförtroende och saknar en vän. I närheten av Östbyn ligger Västbyn. De båda byarna har legat i fejd med varandra så länge man kan minnas och det är förbjudet att befinna sig på fel sida av älven som delar de två byarna. En dag i skogen möter Halvdan plötsligt den orädda kungadottern Meia (Ellinea Siambalis) från fiendebyn Väst.
Halvdan Viking från Östbyn spelas av filmdebutanten Vilgot Hedtjärn. Han följer regin och säger sina repliker utan större inlevelse. Han saknar utstrålning. Lite robustare är nog en vikingason och lite mera märkt av den tuffa jargongen i vikingabyn. Söta kungadottern Meia från Västbyn spelas av Ellinea Siambalis från Det stora experimentet, 2016 och SVT Barnkanalens Agenterna 2017-). Hon tar snabbt kommandot över deras relation. Modig och rättfram känns hon som en Ronja Rövardotter i vardande. Barn är bäst som sig själva och konsten att regissera dem är att inte lägga på dem vuxenprat eller att ge dem uttryck från vuxenvärlden. Gustaf Åkerblom får inte riktigt liv i barnen som är för styrda av hans manus.
Regin av Gustaf Äkerblom är genomgående för stolpig och manus i tunnaste laget. Korta inslag som ska vara ordlekar eller skämt faller platt. Dialogerna känns alltför tillrättalagda och ordvalen, ofta som hämtade från nutid. Några kvinnors krav på jämlikhet tvingar en hövding till barnpassning och kvinnogöra, vilket bara blir fånigt och tillför inget till handlingen. Att berätta både för barn och vuxna och fånga publikens intresse är att låta bashistorien ha sin egen bärkraft och inte hindras av tomma slapsticks eller farsartade inslag som handlingen inte behöver.
Peter Haber gör utmärkt smeden Björn som tagit sig an Halvdan som sin son. Det finns några gripande scener mellan Halvdan och Björn som känns så rätt, med känsla, närvaro och äkthet. Peter Haber ser både ut som sin smed och har en nerv och oro i blicken som ger rollen liv.
Claes Månsson spelar den misslyckade uppfinnaren Espen och ska vara ett komiskt inslag, men rollen står för mycket utanför basberättelsen. Han känns som oförändrad hämtad direkt från sina härliga rollkaraktärer i det underbara Lorrygänget, där han är en stor tillgång.
En munk (Frederik Nilsson) kommer till Västbyn för att kristna byborna. Han kan första bara tala på latin, som konstigt nog flickebarnet och kungadottern Meia (Ellinea Siambalis) behärskar, men inte hennes föräldrar. Senare talar munken bara tyska och strax svenska med tyska accent, när han kommer ihåg det. Munken ska visa att epoken är i brytningstiden mellan asatron och kristendom, men känns onödigt i dramat.
Filmfotot av Peter Mokrosinski är stundtals en njutning. I poetiska bilder panorerar han landskap och natur och berättar om Halvdans och Meias spirande förälskelse, även om den känns alltför lillgammal för att övertyga.
En fin tillgång i filmen är musiken av Gaute Storaas. Den följer dramat väl och förstärker förträffligt alla stämningslägen. Filmens soundtrack ”Om du ropar mitt namn” med sång av Sara Dawn Finer är en mycket vacker avslutning, som spelades när sluttexterna rullande och som jag nynnade på väg från pressvisningen.
En grupp skolbarn fyllde några bänkrader på pressvisningen. Det hördes inga reaktioner från dem under filmen. Kanske var de fångade av berättelsen eller också gjorde den inget intryck på dem.
Två filmögon av fem.
2018-10-19