Rezo Gigineishvili’s fjärde film är baserad på en verklig händelse då sju unga georgier den 18 november 1983 försökte fly från Sovjetunionen genom att kapa ett kommersiellt flygplan.

I filmens första del beskriver Gigineishvili ungdomarnas frustration och hur de, genom sitt intresse för västvärldens friare livsstil, redan är stämplade som antagonister till regimen. Samtliga är uppvuxna med alla de sociala fördelar som är möjliga för priviligierade invånare i landet. Men de är ändå villiga att riskera sina liv för att undgå den kvävande regimen. Frågan om varför de inte kan nöja sig är något som filmskaparen återkommer till som en röd tråd genom filmen.

Gruppen gör upp en naiv plan för att kapa ett flygplan och tvinga piloten att flyga över den närliggande gränsen till Turkiet. Två av dem, den unga skådespelaren Nika (Irakli Kvirikadze) och den vackra och sofistikerade Anna (Tina Dalakishvili), skall gifta sig, vilket ger en perfekt förevändning för en resa med vännerna. Men kapningen utvecklar sig i en negativ spiral redan innan planet lyfter. Gruppen blir alltmer nervös och därmed också alltmer benägen att använda sina medhavda vapen. Vilket snart får dödliga konsekvenser. Planet stormas och vid den efterföljande rättegången använder staten kaparnas privilegierade bakgrund för att driva på maximala straff, trots löften om strafflindring.

Gigineishvili och hans ryska filmfotograf Vladislav Opelyants filmar med rå elegans. I vissa scener, som under bröllopet och i kalabaliken då flygplanet precis har stormats, bjuder de svepande snabba kamerarörelserna in tittarna genom filmduken. Men det räcker inte.

Gigineishvili kommer aldrig riktigt under huden på huvudpersonerna. Så trots en verklighetstrogen och intressant inblick i kalla kriget och dess inverkan på människor så stannar storyn på ytan och karaktärerna berör egentligen inte på djupet.

Två filmögon av fem.
2017-11-06