Vanessa Redgrave och Terence Stamp i En sång för Marion.

Regi och manus: Paul Andrew Williams
Originaltiteln: Unfinished Song
Land: England
Genre: Dramakomedi
Filmfoto: Carlos Catalán
Musik: Laura Rossi
Skådespelare: Vanessa Redgrave, Terence Stamp, Gemma Arterton, Christopher Eccleston m.fl.
Längd: 93 min
Biopremiär: 7 juni 2013
Distributör: Scanbox Entertainment
Länk till Imdb

En tunn, men varm komedi om kärleken till livet.
Den buttre, men kärleksfulle Arthur (Terence Stamp) delar inte sin fru Marions (Vanessa Redgrave) passion för sång och framträdanden. Medan hon med glädje sjunger i den lokala pensionärskören, som leds av den unga och okonventionella Elizabeth (Gemma Arterton), föredrar Arthur att dra sig undan och beklaga sig över hur pinsamt det hela är. Han har svårt att förlika sig med att pensionärer sjunger av glädje eller njuter av livet över huvud taget. Men trots sitt motstånd och i takt med att Marions insjuknande dras Arthur närmare gemenskapen.

Så mycket mer består inte denna historia av tyvärr, bortsett från två bihistorier: Den ena är om den haltande relationen Arthur har med sin son, James och den andra om Elizabeths problem med att hitta kärleken och om sina vänner. Denna sistnämnda historia är helt fristående från filmens egentliga berättelse och verkar vara mest utfyllnad av speltiden.

Trots att filmen endast är 93 minuter lång, så blir den ändå bitvis långtråkig. Någonstans efter halva filmen, när handlingen har kulminerat, återstår Arthurs utdragna och envisa kamp för att få fortsätta vara missnöjd och andras försök att få honom på bättre tankar. Dock återhämtar sig filmen mot slutet och sammantaget är det en kärleksfull och lite gullig film om att våga bejaka livet. Men den hade fungerat lika bra, om inte bättre, som novellfilm.

Manuset är således tunt och enkelt i sin utformning med glimtar av värme och kärlek, på gränsen till sentimentalitet. Att den gör komedi av pensionärer som vågar vara öppna, fördomsfria och som sjunger om sex, droger och rock’n roll, kan lätt tolkas som förnedringshumor eller diskriminering. Men inslagen roar säkert många, eftersom de äldre verkar ha roligt och kan glädjas sig åt livet. Det livsbejakande temat kan sägas vara filmens budskap.

Huvudrollerna spelas bra av såväl Terrence Stamp som Vanessa Redgrave. Deras karaktärers förhållande till varandra är rörande och vackert och har filmens bärkraft, även om regin ibland kunde varit mera återhållsam.

För den som inte har något emot sentimentalitet och en lättsmält, ganska förutsägbar historia, så är filmen okej. Det är sällsynt med filmer som förmedlar trofasthet som villkor för ett bra liv och som framhåller att dialog är en förutsättning för en fungerande parrelation.

Filmen får två starka ögon för de sitt kloka budskap om livsbejakelse och för sina utmärkta skådespelare, trots tunt manus och tendenser till överdrivet uttryck.

2013-03-19