Regi och manus: Mahamat-Saleh Haroun
Originaltitel: Un homme qui crie
Speltid: 92 min.
Filmkategori: Drama
Land: Tchad
Premiär: 18 november 2011
Distributör: Folkets Bio
Från ålder: 15 år
Intim skildring av förluster och tyst förtvivlan.
Adam (Youssouf Djaoro), även kallad Champion, är poolmaster på ett lyxhotell i Tchads huvudstad N’Djamena och lever ett ordnat liv med sin fru Mariam (Hadje Fatime N’Goua) och sin son Abdel (Dioucounda Koma). Kriget i landet mellan regeringen och rebellerna närmar sig staden. Samtidigt utser hotellet sonen Abdel till poolmaster och Adam till entrévakt, en nedgradering Adam tar hårt. Sonen Abdel blir sedan tvångsrekryterad och tvingas ut till stridslinjen, där han skadas svårt. Abdels flickvän är gravid och flyttar hem till Adam, som ger sig iväg till fronten för att hämta hem sin son. Men Abdel dör på hemvägen och Adam begraver honom i floden.
Det är plågsamt att se Adams sorg och maktlöshet, när hans livssituation förändras. Problemet är att han inte förmår tala om sin smärta och det blir också filmens problem. Det segar ordentligt när kameran i långa bildsekvenser skildrar Adams sorgsna ansikte. Hans lidande är inte bara oro för andra, utan för livets orättvisor och kanske mera för sin sociala ställning och ytterst tvivlet på Gud. Han blir djupt deprimerad och filmen ger inget hopp.
Filmen vann jurypriset i Cannes 2010 och Cinemafrica 2011, vilket delvis är märkligt, eftersom filmens tempo är trögt intill leda. Om filmen förtjänst ligger i att kunna skildra inre processer, så blir det ändå påfrestande för publiken, som vill känna att berättandet inte fastnar, utan drivs framåt. Film är inte stillbild, utan rörliga bilder med tempo och handling. Det är filmkonst att visuellt kunna återge händelser på ett fängslande och därmed underhållande sätt.
Regin och skådespelarnas insatser känns realistiska, nästan dokumentära. Filmkameran fångar bra ökenhettan, tristessen i bostadskvarteren och människornas krigströtthet. Det finns ingen exotisk romantik i filmen. Om syftet är att fostra oss åskådare till empati och politisk medvetenhet, så är det gott och väl. Men vi vill också bli engagerade, roade och känslomässigt berörda. Det afrikanska filmen bör stödjas och uppmuntras, men bedömas likvärdigt.
Trots filmens allvar och beskrivning av livets orättvisor, så blir det bara två, om än starka filmögon för filmens saklighet och delvis starka rollporträtt.
111114
Jan-Eje Ferling
