Recension: Elle

En skruvad historia där Isabelle Huppert oberörd reser sig och går vidare efter varje våldtäkt
filmens-betyg-två-av-fem
Regi: Paul Verhoeven
Manus: David Birke, baserad på en roman av Philippe Djian. 
Filmfoto: Stéphane Fontaine
Klippning: Job ter Burg
Medverkande: Isabelle Hippert, Laurent Lafitte, Anne Consigny m fl
Genre: Drama, Thriller
Längd:130 minuter
Land och år: Frankrike, Tyskland, Belgien 2016
Svensk biopremiär: 13 januari 2017
Distribution: UIP

Realistiska skildringar av kannibalism, pedofili och incest är i stort sett obefintliga på film. Så var också länge avancerade sexscener endast antydda för biopubliken, speciellt mellan homosexuella och lesbiska par och mellan svarta och vita. Under senare år har dessa filmtabun övergetts i takt med förändrad samhällsmoral och syn på sexualitet. Dagens filmpublik upplever inte avancerade sexscener som kontroversiella, sadomasochism möjligen undantagen.

Filmcensuren för vuxna som tidigare reglerade spelfilmens vålds- och sexinslag är nedmonterad i Sverige. Filmindustrin ger numera rum åt förråande våld män emellan, men har hittills visat klädsam återhållsamhet med realistiska, grova våldtäkter och avancerat kvinnovåld.

Filmskaparen Paul Verhoeven ”RoboCop” (1987), ”Total Recall”(1990) och ”Basic Instinct” (1992) är dock i sin nya film ”Elle” allt annat än återhållsam med dessa skildringar och låter publiken möta grova våldtäkter kombinerat med avancerat kvinnovåld och sadomasochistiskt beteende.

”Elle” bygger på romanen ”Oh” av Philippe Djian. Filmen uppges ha mottagits med stående ovationer av festivalpubliken i Cannes 2016. I första hand får antas att publiken då visade uppskattning för en välgjord film och inte applåderade filmens råa kvinnovåld.

”Elle” är nämligen ett välgjort, men skruvat drama med thriller- och komedieffekter, som handlar om den sargade Michelle, numera framgångsrik affärskvinna och tuff chef för ett gäng unga manliga dataspelskonstruktörer. Redan i inledningsscenerna våldtas hon brutalt av en maskerad gärningsman som flyr. Michelle reser sig, sopar ihop glasskärvorna och beväpnar sig inför nästa möte. Nya våldtäkter tar vid. Den potentiella förövaren kan i stort sett vara någon av alla män i Michelles närhet.

Paul Verhoeven berättar, likt Hitchcock, ibland med humor, en historia som skickligt balanserar mellan realism och overklighet. De många realistiska våldsscenerna ges drag av overklighet när Michelle (övertygande spelat av Isabelle Huppert) oberörd efter varje våldtäkt reser sig och går vidare, likt katten i de animerade Tom och Jerry-filmerna.

Kan film påverka världen? I så fall bidrar det fiktiva våldet i ”Elle” till att höja ribban för toleransen av våld mot kvinnor. Samma våld som för närvarande utgör ett av vår världs stora hälsohot, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Bara i Sverige våldtas ca 100 kvinnor dagligen och 75 000 kvinnor utsätts årligen för våld i nära relationer.

Det blir två filmögon för ”Elle”. Tyvärr drar filmens spekulativa kvinnovåld ner min bedömning avsevärt.
Kalla mig gärna moraltant!
2016-12-04