“De bästa åren” är ett storslaget och välspelat relationsdrama om fyra barndomsvänner som sträcker sig över flera årtionden. I Ettore Scolas klassiker ”Vi som älskade varann så mycket” (1974) kretsar det kring tre män och deras kärlek till en kvinna. I den nya versionen av Gabriele Muccino från 2020 får kvinnan Gemma (Micaela Ramazotti) angenämt ta mer plats. Relationen till Gemma fungerar som en röd tråd genom filmen, men hon är dock mer än ett kuttersmycke, då hennes synvinkel också skildras. Filmen blir så även i en feministisk aspekt en modernisering, dock ej helt modern: det är fortfarande ett manligt perspektiv.
Fyra livshistorier på dryga två timmar kan lätt bli ett betydelselöst montage, men regissören Gabriele Muccino lyckas på ett trovärdigt och sömlöst sätt föra berättelsen vidare med bravur. Med avstamp i ett 1980-talets Italien guidar karaktärerna oss genom åren med att berätta rakt in i kameran. Personligen kan jag ha svårt för när fjärde väggen bryts, men det fungerar här förvånansvärt bra och jag dras djupt in i intrigen redan när rullskridskorna glider in över dansgolvet till tidsenlig 80-tals musik.
Paolo (Kim Rossi Stuart) har som tonåring ett stort fågelintresse, och det är när han håller ett tal om hur fåglar kan flyga som han träffar och blir förälskad i Gemma. Gemma besvarar den unga kärleken och vill att de ska rymma i väg tillsammans. Giulio (Pierfrancesco Favino) är mekaniker-sonen som bara vill komma därifrån – ”så långt det bara går”. Riccardo (Claudio Santamaria) hamnar tidigt i tumult under ett uppror och vidare kommer han att engagera sig politiskt. Det unga livet övergår i kamp, plikter och ansvar. Paolo strävar år på år efter att bli lärare på heltid, och förbittras över svek och förlorad kärlek. Gemma flyttar och tvingas utstå sexism och kladdande och landar i ett förhållande kantat av misshandel. Giulio blir advokat och vill hjälpa de utsatta och förändra världen, men i stället förändras han själv till en stjärnadvokat driven av makt och pengar. Han blir mekaniker-sonen som fått vittring på pengar, som hans vänner uttrycker det. Riccardo extrajobbar som statist, är skrivande journalist som kämpar för att bli publicerad och kunna försörja sin familj.
Vännerna skålar för ”det som gör oss lyckliga!” och det klingar som, vad är framgång utan kärlek, och vad är kärlek utan framgång? (… inkomst) Filmen är i samma anda som originalfilmen: förändring och förkolnade drömmar. Tidens gång. Relationer skildrad genom tid … eller tvärtom, tid skildrad genom relationer. Till filmens fördel tycker jag däremot att Muccino förmedlar en minde tragisk version. Om än sorglig, så har desperationen och misären uppdaterats till ett mer småmysigt porträtt av Italien med charmiga repliker och levande scenografi. Som Paolo summerar när de livat sitter och filosoferar efter alla år: ”ärr tyder på att livet har varit hårt, och ett leende visar att vi klarat av det”.
Vad Muccino däremot lyckas bäst med, är att försätta mig i tårar. Jag känner med karaktärerna i varje krisande delmoment och överraskas själv över hur enormt berörd jag blir. I föregångaren sympatiserade jag inte alls med dem på samma sätt och även om männen är otrogna, sviker och inte inser konsekvenserna av sina patriarkala handlingar, så bryr jag mig om vännerna och deras relation.
Den välgjorda filmmusiken och de dramatiska inåkningarna förstärker visserligen upplevelsen, men det här är verkligen en film som bör upplevas från början till slut för att vännernas resa ska gripa tag i en. Gemma hade jag kunnat önskat få ta mera plats, fastän rollkaraktären i sig dock gör det. Men filmen handlar ändå i grunden om tre män. Det kan te sig som om hon saknar egen vilja, då den verkar sekundär. Men det går också att läsa in som att det är hennes karaktärsdrag, att hon delvis är deprimerad och håglös av tidigare övergrepp. Inte att glömma är också att filmen inte utspelar sig i nutid, även om den leder fram till nutid. Timmarna rasar förbi då scenerna rullar fram med snygga övergångar där tiden passerar genom det italienska samhället och politiska världshändelser.
Filmen brister dock i att fullt klargöra tidslinjen bland åren som går. Ibland har barn växt sig större eller en nyårsfest indikerar årtalet, men det är utöver i tonåren samma skådespelare som ska åldras och det kan bitvis bli svårt att orientera sig. Det är ett högt tempo som bromsas i en minnesvärd scen som påminner om Damien Chazelles skickligt berättade slut i ”La La Land” (2016). Jag blir här inte lika förförd, men det blir ändock starkt och visuellt, samt knyter ihop kärlekshistorien med hjälp av en liten fågel som flyger mot Paolo och vidare in i hans dagdrömmeri.
Mycket skickligt filmatiserat montage där Gemma springer upp för trappor i alla sina olika skepnader vi sett genom filmen, från den unga tonåringen i kort klänning och rufsigt blont hår, till den nu vuxna modern i sofistikerad blus och kortklippt hår, rusar hon in i Paolos pojkrum och fantasi. Filmen är inte lika färgglad som ”La La Land”, men den är definitivt mer sprakande än originalets dammiga värld. Att Muccino väljer tonåren som ingångspunkt är ytterligare ett beslut jag tycker gynnar historien, då detta är en ålder som tacksamt inger sympati och igenkänning. I övrigt är det många ändrade detaljer där man ändå kan känna igen händelseförlopp och karaktärers motivation, fast i andra situationer.
Att filmen gör ett sådant intryck på mig har mycket att göra med att den behandlar mina personliga beröringspunkter, att den fortsätter där andra filmer tar slut och vi får se tiden tära. Att den tillåter mig glömma dess brister och min annars påtagliga feministiska filmkritik tar ett steg tillbaka för att ge plats åt känslor. Jag upplever och känner så mycket att jag kommer ut ur biografen … betagen.
De bästa åren får fyra filmögon av fem.
2021-08-21
