Regi: Marcus Nispel
Speltid: 112 min.
Filmkategori: Action, äventyr
Land: USA
Från ålder: 15 år
Premiär: 19 augusti 2011
Distributör: Noble Entertainment
Muskler, järn och blod i tunt drama
Under den Hyboriska epoken föds barbaren Conan (Jason Momoa) på stridsfältet av sin döende mor. Hans far Corin (Ron Perlman) dödas inför ögonen på Conan, när krigsherren Khalar Zym (Stephen Lang) utplånar den Kimmeriske hembyn på jakt efter hornmasken, som ger övernaturliga krafter. Den tonårige kämpen Conan beslutar sig för att hämnas.
Trots att filmen till större delen består av slagskämpar i blodiga bataljer, där huvuden rulllar och krigsmän slaktas på löpande band, så är det både spännande och vackert. Stridsvrålen skallar som rytande lejon och ondskan är total, liksom revanschbegäret och hatet.
Filmens dynamik håller ändå dramat igenom. Inget verkar ha sparats på rekvisita och statistarvoden. Scenografier och miljöer, äkta och grafiska, är skickligt framställda. Filmkaraktärerna är platta intill serietidningsnivå, men alla gör sitt bästa för att ge rollerna liv och profil. Jason spelar Conan med inlevelse. Han har en vackert, känsligt ansikte, som starkt kontrasterar sin muskulöse föregångare, den träaktige, nästan fule Arnold Schwarzenegger i rollen.
Ändå är eftersmaken lite fadd. Vad hände egentligen? Jo, hämnden tog ut sin rätt och det var allt. Elake Khalar och hans sadistiska, trollkunniga dottter Marique (Rose McGowan) krossas när deras dödskallegrotta kollapsas. Det ges inga idéer om hur bygger man samhällen, skapar relationer, bygger gemenskap och kärlek. Men det är inte heller filmens syfte. Det är våldet och kampen mellan ondska och en rättvisekrävande, ärofull hjälte som gäller och det känner vi igen från ett otal produktioner sedan film började göras.
Så publiken får vad den förväntar sig av Conan the Barbarian och det med råge. Filmen är inte dålig, även om handlingen är både förutsägbar och platt. Gillar man genren, så är filmen en hit och man får rejäl valuta för pengarna. De flesta storfilmer är numera i 3D och tekniken känns fortfarande onödig och obekväm. Den tillför inget till den totala filmupplevelsen.
Det blir tre filmögon för den magnifika scenografin och för filmens och sagans dynamik.
Jan-Eje Ferling
