Det är Ohio 1995. En trevlig familj med mamma Melina Vostokoff (Rachel Wiesz) och två flickor Natasha Romanoff (Scarlett Johansson) och Jelena Belova (Florecene Pugh) ska äta middag. Mannen Alexei Shostakov (David Harbour) kommer hem och snart får de veta, att familjen måste ge sig i väg inom en timma. Flykten blir dramatisk. De förföljs av en slags gendarmer. Familjen blir beskjutna, men lyckas ta sig ombord på sitt eget flygplan och lyfter med Melina vid spakarna. Alexei blir efter, men tar sig upp på ena vingen. Familjen landar på Kuba. Uniformerade män skiljer genast familjen åt. Flickorna sövs ner med injektioner och de fraktas bort.
Familjen är en falsk idyll. Det är inte släkt. De vuxna har fått roller som äkta par och föräldrar. Flickorna är kidnappade från annat håll och nu uppnått åldern då de ska ingå i en armé och tränas till Red Guardians som leds av världshärskaren Drejkov (Ray Winstone).
När vi möter flickorna som vuxna är de fullfjädrade stridskämpar. Natasha deserterar dock sin armé och blir frilansare hos Captain America i New York, USA, vilket är en dödssynd för diktatorn Drejkov och hans dotter (Aubrey Cleland) som med en armé kvinnliga amazoner ska döda henne. Natascha finner sin syster Jelena efter 21 år. Först bekämpar de varandra, men blir sedan vänner och tillsammans beslutar de att förinta Drejkov i Röda rummet och hans imperium.
Katalogen Marvel Cinematic Universe har blivit ca 20 filmer, blodiga, spektakulära, actionfilmer med hjältar och fiender, så även i Black Widow, som dock kan ses som en fristående film, skickligt skapad med regissören Cate Shortland i ledningen. Hon nominerades 2004 i Cannes för sin film Somersault och har vunnit många filmpriser bl.a. för filmen Lore från 2012, som hon även belönades med Critics Award i Hamburg Film Festival 2012 och vann Bronshästen för vid Stockholm Film Festival 2012. Shortland styr konstfärdigt både de känslomässiga scenerna liksom de spektakulära actionsekvenserna. Filmen är visuellt mäktig och balanserar väl både de skrämmande, hänsynslösa, mekaniska kämparnas strider med de lite idylliska, gripande, intima relationerna.
Black Widow är kvinnornas film. Männen är fåfänga, narcissistiska, brutala och maktgalna som Drejkov, men även bombastiska och egotrippade som pappa Aexei men med själ och hjärta långt där inne, som flickorna väcker till liv hos honom. Hyggliga, hjälpsamma fixaren Mason (O-T Fagbenle) nöjer sig med lite beröm.
Trots att familjen var en falsk chimär med syfte att skapa starka, kompetenta, robotlika krigare för Drejkovs världsmakt, så möts familjen igen av en slump, förmodligen, och känslor vaknar. Trots propaganda, indoktrinering, cyniska förebilder, så lyckas inte det hårda pansaret av dödsförakt, självutplåning som datastyrda till supertränade soldater, så förintas inte känslor för vänskap, hem, familj och uppväxt. Det krackelerar fram, trots spelet som den konstgjorda familjen. De finner tillbaka en slags gemenskap med sina egentligen oäkta band. Det är rörande scener, när familjen börjar kämpa med varandra i stället för mot varandra.
Även om Scarlett Johansson som Natascha har huvudrollen och gör det bra, så överskuggas hos ändå av ”systern” Florecene Pugh som Jelena, som är karismatisk, ironisk med lite humor och som tar på sig ledarrollen mellan dem. Pugh imponerar, är snygg med stark, kvinnlig utstrålning. Natascha är en kraftfull, superbegåvad stridsmaskin, så finns det ändå en känslighet där som behöver Jelenas ledning och målmedvetenhet.
Koreografin i de mest spännande scenerna har kraft och grandezza. Vyerna är storslagna. Fordonsjakter som vi sett otaliga av, är här ändå fantastiska i en brutal lekfull komposition. Närstriderna är eleganta och kraftfulla, som allvarliga lekar i dödsförakt. Så tekniskt sett har Black Widow som actionrulle ”it all”.
Filmfotot av Gabriel Beristain är hisnade och osannolikt bra, även i intima, känsliga scener. Musiken av Lorne Balfe stör aldrig. Den är anonym med effektiv, lugnande eller upphetsande effekt, som den ska vara.
Black Widow höll intresset uppe i 133 minuter och jag följde känslomässigt med i den fantastiska, grymma leken, striden mellan det onda och goda och blev berörd av de känslosamma, nära relationerna mellan rollkaraktärerna. Filmen är bra i sin genre och alla får ”sitt”, om man väljer att se det så.
Det blir fyra filmögon av fem.
2021-07-05
