Recension: Änglagård 3

eye eye
änglagård3

Producent, Manus, Regi: Colin Nutley
Speltid: 117 min.
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Premiär: 25 december 2010

Såpan trampar vidare
Fanny (Helena Bergström) har öppnat restaurang i Spanien med sin vän Zac (Rikard Wolff), där hennes dotter Alice (Molly Nutley) en dag kräver klarhet om vem hennes biologiska pappa är.

Så börjar ett nytt kapitel i sviten om Änglagård. Fanny och familjen återvänder till byn i Västergötlland, där Änglagård en gång brann ned. Sedan börjar ett tuggande om vem som haft ihop det med vem och vem som är far eller mor till vem. Jag vet fortfarande inte om jag fick ordning på arvsgenerna, men filmfotot är vackert, scenografin utmärkt, tempot bra, musiken rätt och vissa skådespelare härliga att se, som Lindy Larsson i rollen som pastorsadjunkten Kristoffer. Han är en mångsidig naturtalang, liksom Alice Nutley, men som inte får det utrymme de förtjänar.

Teamet Nutley & Bergström får de resurser de vill ha, men kan tydligen inte förnya sig. Man sneglar på gamla segrar. Det är synd, för det finns så mycket begåvning omkring dem att bruka för något nytt, storslaget som kunde föra svensk filmkonst vidare. Men det är för riskfyllt, tycker tydligen Filminstitutet och AB Svensk Filmindustri.

Filmen får två filmögon för filmfoto, scenografi och pastorsadjunkten Kristoffer.

Jan-Eje Ferling