Svenskfödde Levan Akin, med föräldrar från Georgien, föddes 1979 i Stockholm och har tidigare gjort långfilmerna Katinkas kalas 2011 och Cirkeln 2015. Akins tredje långfilm är And Then We Danced, 2019, utspelar sig i Georgien, där en ung dansare Merab (Levan Gelbakhiani) blir förälskad i en ny karismatisk dansare Irakli (Bachi Valishvill). Det finns ett mysterium kring Irakli med sin manliga och charmiga karisma. Skvallret säger att han har flickvän i staden Batumi.
Merab har tränat hårt för sin karriär i National Georgien Ballet och slaviskt följt sin krävande danslärares, Aliko (Kakha Gogidze), intentioner och ledning. När Merab nu börjar få känslor för Irakli ställs Merabs inför konflikter på flera sätt. Han har en tjejkompis i sin danskollega Mary (Ana Javakishvili) som stöttar honom, men läraren Aliko är missnöjd med Merabs utstrålning som dansare och behöver en ersättare som har mer maskulin framtoning, så nykomlingen Irakli får tar över efter Merab. Dansläraren Alika har deklarerat, att ”Det finns ingen sexualitet i georgisk dans som är vår nations spirit”. Detta komplicerar Merabs känsloliv som är i gungning.
Under ett besök hos vännen Marys hem, ditt Merab och Irakli är bjudna, blir mötet mellan männen erotiskt passionerat. Merab blir fixerad och kär i Irakli och känner sig lycklig och fri. Men samkönade äktenskap är förbjudna i Georgien enligt lag. Merabs bror David (Giorgi Tsereteli) är också dansare men har en lättsam attityd till dansen och föredrar att festa på nätterna. Merabs föräldrar och även mormor var också dansare, så förväntningarna är stora på Merab, som ska föra familjens konstnärliga traditioner vidare. Merab har passion för dans och med sitt hårda arbete borde framtiden se ljus ut för honom.
Levan Gelbakhiani tolkar Merabs dilemma imponerande bra och med små medel visar vad rollkaraktären innerst inne upplever och känner. Gelbakhiani är utmärkt, även som dansare. Merab står inför valet om han ska följa sitt hjärta och bryta sig loss från den konservativa miljö han befinner sig i och därmed riskera att förlora allt han har kämpat för.
Filmfotografen Lisabi Fridell har ett intagande visuellt språk som berättar om landet Georgien och omsluter det i talande ljussättning. Fridells bilder är fria från inställsamhet och förförelse. Hon fångar rollkaraktärernas emotionella tillstånd och glider genom rummen i stora lägenheter för att skildra olika stämningar och även motstånden som finns mellan de olika personerna.
Levan Akin problematiserar inte handlingen. Han ger filmen intressanta perspektiv utan övertoner i agerande och narrativt. Filmen kan uppfattas som melodramatisk i sitt upplägg, men egentligen skildrar han verkligheten för unga hbtq-personer i Georgien och det hemlighetsmakeri de tvingas leva i. Men ändå frodas gaylivet med disko och barer där dessa gränser suddas ut och Merab känner en stor befrielse i dessa miljöer. Transsexuella prostituerar sig vid vägarna och man får känslan av kamratskap mellan hbtq personerna. Stundtals får man en dokumentär känsla av hur filmen framställs, men om filmen berättas realistiskt, så är den dock fiktion. Akins manus är aldrig övertydligt eller filosofiskt. Det är naturligt i sin ton och som handlingen i sig.
Musikvalet är viktigt i filmen. Georgianska körsånger har en sakral karaktär, är mycket vackra och lyriska och bildar bakgrund i filmens mycket olika sammanhang och känns alltid rätt. Men vi hör också Abbas Take a Chans On Me och en Robyn-låt samt taktfast diskomusik.
Den avslutande avsnittet är kraftfullt, där Merab ger allt han har och kan i sin konstart, men slutet står öppet för tolkningar. Merab verkar nu kommit igenom sina kval som verkar ha gjort honom mera beredd att leva sin egen sanning. Den sammanfattningen är positiv, även om vägen dit har inneburit stor smärta och svåra förluster för honom.
Fem filmögon av fem för att Levan Akin lyckats så väl med att väva ihop sina verktyg till att skapa en filmisk helhet och med de talanger filmteamet äger.
2019-06-13
