Amparo (Sandra Melissa Torres) är ensamstående tvåbarnsmamma efter att hennes två män lämnat henne. Hon jobbar på ett tvätteri och tar hand om sina barn så gott hon kan. En dag kommer 18-årige sonen Elia inte hem och Amparo får höra att han tvångsrekryterats till Colombias armé. Under mönstringen ser vi Elias barnsliga, osäkra ansikte i närbild, när han utfrågas av en militant, auktoritär röst om sitt beteende, där svaren bara ska vara ”alltid, ibland, sällan eller aldrig”. Trots Elias trevande, undvikande svar blir han godkänd och ska snarast skickas till fronten för tjänstgöring i landets inbördeskrig. Amparo försöker på alla sätt få tillbaka sin son Elia. Hon möter en hård verklighet, där man måste betala under bordet till skrupelfria personer, läs män, för att få tillbaka sin son.
Amparo är en av många fattiga, ensamma, utsatta kvinnor i en värld av maktmissbruk och korruption och som styrs av män som utnyttjar dem och bedrar. Hon har två dagar på sig för att få tillbaka sin älskade son och söker upp alla som kan tänkas hjälpa henne, höga militärer som vill ha pengar hon inte har, vänner som inte kan låna henne pengar, hennes älskare som är gift och ska köpa ny bil, men inte vill hjälpa henne ekonomiskt.
Vi ser inte Amparo tillsammans med sonen Elia, men vi förstår av sammanhanget att hennes medberoende dominerar relationen, trots att han misslyckats med sin skola och inte kan hitta något arbete. Amparos egen mamma är snäll, men också dominant och skuldlägger sin dotter för hennes misslyckade singelliv och sin bortskämde son.
Rollen som Amparo spelas av en icke professionell skådespelerska, Sandra Melissa Torres, som utmärkt visar sin filmkaraktärs tapperhet och desperation med sitt allvarliga ansikte. Livet har lärt henne att inte vara känslosam. Tyst får hon bära sitt lidande och filmkameran ligger ofta nära hennes ansikte som verkar hålla masken för inte brista ut i ursinne. Det är en återhållsam iscensättning, inga starka känsloutbrott eller melodram. Dramat bärs av Amparos ångest för sin maktlöshet, men också kampvilja. Hennes strama ansikte är intimt med filmkameran nästan hela tiden. Människor omkring henne fångas i korta bilder eller är konturlösa, anonyma, som figuranter i Amparos drama.
Regissören och manusförfattaren Simón Mesa Sota är född i Colombia, har undervisat i filmredigering, producerat reklamfilm och TV-dokumentärer och gjort ett par kortfilmer, varav Leidi vann guldpalmen för bästa kortfilm i Cannes 2014. Amparo är hans första långfilm, en svensk/colombiansk samproduktion med bl.a. svensken David Herdies, grundaren av Momento film 2011 i Stockholm.
Filmen Amparo är nästan dokumentär i sin framställning, inga tjusiga miljöer eller starka, sentimentala scener som sköljer över sin publik. Dramat är måttfullt berättat, realistiskt framställt, utan inställsamma knep att väcka ytliga känslor. Men filmen övertygar starkt i sitt behärskade uttryck i huvudkaraktärens intensiva kamp för mentalt och mänskligt överlevande i en korrupt, föraktfull, omänsklig miljö. Festivalpubliken på röda mattan med profithungriga filmmoguler ser knappast någon kassasuccé för Amparo, varken på bio eller på streamingsajter. Ändå är filmens story osminkat, rakt och starkt berättat om hur skoningslöst makthavare leker med människors utsatthet och desperation.
Amparo har dock vunnit ett flertal internationella filmpriser. Bland annat har regissören Simón Mesa Soto nominerats till kritikers stora pris och Golden Camera vid Cannes Film Festival 2021 där också skådespelerskan Sandra Melissa Torres vann Rising Star Award för sin roll i filmen. Vid Göteborg Film Festival 2022 nominerades Simón Mesa Soto för bästa filmdebut av Amparo.
Fyra filmögon av fem.
2022-09-16
